Aftonbladet – 26 juni 1841, sida 3

tillägg. Allt hvad författaren härutinnan säge! kan ega sin goda grund, och man kan ej läggs för mycken vigt derpå, och de anmärkta bristerna böra och förtjena, framför mycket annat, att afbjelpas; men man måste likväl alltid återkomma till befordringssystemet, såsom den egentliga och förnämsta orsaken till den ståndpunkt, hvarpå embetsmannens duglighet i ett land befinner sig, Författaren har sjelf omedvetet lemnat ett argument till bestyrkande af denna erfarenhet, di han omtalar, att ett större begär efter kunskaper och underbyggnad på de sednare åren visat sig vakna inom militären, än inom det civila ståndet. Ty, förutsatt att detta faktum är grundadt, så ligger skälet dertill hvarken uti ett större tillfälle till humanistisk bildning uti ansta ter föl militären, emedan dessa vid universiteterna äro desamma för alla, ej heller uti större allmänna kunskapsfordringar för inträdet på den militära banan. Dessa fordringar äro tvärtom ännu vida strängare för dem, som taga de förberedande examina till de civila embetsverken. Om derföre i alla fall en mindre håg till fortsatt bildnings förvärfvande skulle visa sig inom den yngre civilpersonalen, än inom militären, hvilket påstående kanske ändå skär alla nog mycket öfver en kam, så ligger skälet efier vår tanka helt enkelt deruti, att med det hittills gällande befordringssystemet en militär, om han haft god tur ait komma in i en stab, eller på annat sätt göra sig bemärkt och blifva gynnad på högre ort, icke sällan lyckats att, utan några öfvervägande egenskaper i öfrigt, hoppa derifrån till högre civilplatser inom administrationen, hvilket deremot varit nästan rent af omöjlgt för den unge civile tjenstemannen, såvida han icke haft ett förnämt namn eller njutit den lyckan, att bredvid sin civila befattning få begagna hoftrapporna såsom en serskild stege till lyckans tempel. Huru är det då möjligt, när man å ena sidan ser detta och på den andra erfarenheten under de sista 50 åren visat det vara det mest utmärkande draget i systemets otur, att det knappt lyckats framdraga någon enda person med verkligt utmärkta statsmanna kunskaper eller ovanliga snillegåfvor till statens högsta befattningar; när skickligheten ensam icke i något enda fall under dessa 30 år visat sig tillräcklig att befordra den yngre civile tjenstemannen längre än till kollegiiledamot eller expeditionssekreterare (om man undantager ett och annat exempel inom det rent juridiska facket, samt biskopsembeten, som tillsättas efter förslag af presterna sjelfye); — huru är det väl då, säga vi, möjligt att vänta, det någon håg till större cch grundligare kunskapers förvärfvande skall uppenbara sig hos de civila, och det icke blott såsom ett eller annat enstaka undantag, utan såsom en allmän anda inom hela klassen. Ett ytterligare bevis att roten till det onda måste sökas hufvudsakligen i den nu anförda omständigheten, ligger deruti alt vår administration räknade ganska många utmärkte civile embetsmän i slutet af förra och början af detta århundrade, då likväl både tillfället till undervisnirg och fordringarne på kunskapsprof till embets-examina icke på långt när voro så stora som nu. Men den vigtiga skillnaden var att de ovanligare kunskaperna och anlagen då ofta nog uppsöktes och framdrogos äfven inom den lägre civilpersonalen och icke behöfde stanna på halfva vägen, hvarpå beviset finnes för handen uti åtskilliga namn, som pryda våra embetsverks sednare annaler och likväl ledde sin härkomst från den ringa bondehyddan eller en aflägsen prestgård på landet. Låt detta ännu en gång återkomma och man skall se ett nytt lif ingjutas ej mindre i den civila än i den militära embetsmannahierarkien. Härtill kunde ännu läggas det af författaren icke vidrörda behofvet af en annan organisation som åstadkom ett större samband och rörlighet emellan embetsverken inbördes, men detta blefve ett för vidlyftigt kapitel vid den ifrågavarande anmälan. Imedlertid rekommendera vi den lilla skriften och såsom ett bevis på den riktiga öfverblick, hvarmed författaren, som för öfrigt tyckes hafva ställt sig utom de egentliga politiska partierna, bedömer de vådliga följderna för en regering af en mindre lyckligt utrustad embetsmannakorps, (hvilket, man bör alltid bemärka det, i främsta rummet angår de högre platserna, d. v. s. dem, hvilka genom råd eller beslut positift inverka på förvaltningens gång,) meddela vi tillslut följande utdrag: Vi hafva i det föregående redan anmärkt, att Konungen och regeringen, Folket och Ständerna, alla måste vara lika intresserade i denna fråga. Vi vilja styrka detta påstående med ännu några korta betraktelser; icke med anspråk att afhandla, mycket mindre att uttömma ett ämne, som för sådant ändamål fordrade en helt annan utförlighet, men för tunnnat gära nåsnat häftra än att färnalka gzAalane line