kunnat göra något bättre, än att förneka solens ljus. Men är denna opposition af ett par skriftställare rättvis, så bevisar Victor Hugos långa tirad blott, att om han lefvat under Napoleon, så hade han icke stått vid sidan af en Lemercier, en Benjamin Constant och Staöl von Holstein, utan liksom hela Frankrike legat vid Napoleons fötter. På detta sätt sinnrikt var hela talet. Pompösa, briljanta antitheser, som stötte hufvudet emot hvarandra, haltande, menr djerfva slutsatser, raska öfvergångar — se der hela bemligheten af denna ändlösa tirade. Salvandy svarade i ett tal som var ogudaktigt långt, men hvari, jemte mycken sökt effekt, förekommo ett par goda sanningar. En Calembourg af Salvandy väckte mycket löje. Han sade till Hugo: aMonsisur, vous avrz introdnit en Franc: Vart segnigue, hvilket låter precist som: cMin Herre, ni bar infört arsenik i Frankrike.n