Aftonbladet – 26 juni 1841, sida 3

wenne. aVoila Madame Thiers avec son pelit air Vimperatrie ! Och Fru Thiers var verkligen rätt racker, och helsade på ett par personer med en Mick, hvari stod att läsa: Gif akt: Fru Thiers komner! — a4Cet ours mal lechE — est Mr J. — tu e vois VPacademcii.n, quivient dentrer! Beskrifvingen var träffande; ty den os!ickade björnen hade cke kammat sig. På detta sätt fortgick det ouppvörligt, och jag hade ännu kunnat sitta hela timmar ch roa mig åt den fåfänga och de fåfängligheter, om här gjorde parade, om det icke till slut blifvit uIfvar, och med klockslaget 2 komedien — ack nej let är icke rätta ordet — farcen — nej det är det icke heller — lika godt, i brist af ett bättre, harlekinaden börjat. Då jag såg Victor Hugo inträda, blef jag beklämd om hjertat. Det är Hernani lifs lefyande, tänkte jag för mig sjelf. I tio år har han slipat dolken emot akademien, han kommer att fara illa. Victor Hugo var friserad som en helt ung man — å finfant såsom det fordom kallades — och hade låtit förse sin nya vackra rock med dubbelt så breda broderier, som de andra akademikerne. Desse åtnöjde sig med en guirland; Victor Hugo hade en blomsterparterr liggande öfver hela bröstet. På denna massa af lager bar ban tvenne ordnar, men hvilka voro så kokett små, att man hade möda att upptäcka dem. Så utrustad, framgick ban med majestätiska steg till den tribun, som var anbragt för honom, stjdde sig mot densamma, och helsade nästan lika artigt som fru Thiers på 2 eller 5 personer bland de närvarande. Damen bakom mig sade: Q2 diratt un etudiant Holandais. Omsider sade Hr de Salvandr: Sessionen är öppnad! och nu började Victor Hugo ett tal, som himlen måtte förlåta honom, men icke jag. Så aln.långa tirader trodde jag hittills, att man endast kunde tillverka i mitt kära Tyska fädernesland. Det pompösaste, det briljantaste, tio sidor långa, jemnt stigande loftal öfver kejsartiden, för alt på den elfte uppföra ett Niagerafall, och der nere under jorden upphemta en ganska enkel, högst berömvärd sanning, den nemligen: att Madame Staäl, Benjamin Constant, Lemercier och ett par andra poeter haft mod att ställa sig i opposition emot Napoleon. Sunda men. niskoförståndet säger, att var Napoleon så stor, som Victor Hugo skildrade honom, så hade skalderne