Aftonbladet – 25 juni 1841, sida 3

Jen tid, då man från ett visst håll rigtar all slags c tvilja mot tjenstemän i allmänhet och de militära Isynnerhet: så må det dock förlåtas mig, omjjag kän ner mig sårad af dessa vanställda tillmälen, hvilk jag nu går att till besvarande upptaga i den ordnin de i angifvelsen förekomma. Att jag under instruktionsförhöret i Blädinge dei 8 November sistlidne år tilldelat jagarne N:o 40: Grek, 106 Staf och linie-infanteristen N:o 400 Krut några örfilar, eger fullkomlig grund. Att en derom kring stående nyfiken allmoge icke kände anlednin gen till detta mitt förfarande är ganska påtagligt, di man tills dato ieke försport, att den mäktat bedöm ma disciplinens fordringar. Jag torde alltså ega rät tighet, att åt ett välförtjent förakt lemna mina an gifvares lumpna insinnuationer, att ha handlat uta skäl. Anledningen till dessa örfilar var: 1:0 en ocl en fjerdedels timmas senare inställelse till instruk tionsförhöret än anbefaldt var; 2:0 osnygg klädsel 3:0 tröghet, bristande uppmärksamhet och oskicklig. het under exersisen. Korporalen N:o 114 Skarp be tedde sig vid detta tillfälle, om möjligt, ännu oskickli gare, och anbefalldes derföre 8 dygns arrest å sitt torp utan bevakning, som af dåvarande tjenstgörande Majoren, Hr Generalstabsofficeraren oeh Riddaren a Kongl. Svärdsorden, J. M. Rudebeck, fullkomliger gillades. Detta straff var också det lindrigaste, han för dylika förseelser kunde erhålla, i synnerhet som han förut varit affstraffad till och med med prygel. Öfver denna arrest anförde bemälte Skarp klagomål hos Hr Regemenschefen, och omnämnde deri jemväl de örfilar, jag hade tilldelat ofvannämnde 3:e soldater. Jag föran:eddes deraf kalla till mig de i denna klagan inblandade och förenämnde 3 man, Grek, Staf och Krut, samt att med dem hålla undersökning. huruvida de gifvit Korporal Skarp i uppdrag. att mot mig föra någon deras talan, hvilket de alla med nej besvarade. Till yttermera visse mottog jagideras skriftliga intyg, att de med hela denna angifvelse voro alldeles obekanta, samt förbundo sig och, att, om så påfordas, med ed bekräfta sina uppgifter. Detta förhållande synes antyda, att de inom sig sjelfva nogsamt funno sig förtjenta af den ifrågavarande bestraffningen, om också sättet icke var det aldra lämpligaste. Det är så mycket mer ovanligt, att Rotehål!lare taga soldater i försvar, som Befälet merendels annars får uppbära den förebråelsen, att icke hålia dem nog strängt och aldrig nog hårdt straffar dem i mål, som röra deras förbållanden till roten. Besynnerligt måste det i alla fall förekomma, att, flere månader efter, sedan de målsegande skriftligen afsagt sig alla anspråk på lagligt åtal, finna denna sak beifrad af personer, som dermed ej ega det ringaste att skaffa. I andra klagopunkter synes min förseelse vara af en gröfre natur: men sedan man subtraherat alla osannfärdiga uppgifter, torde ej så mycket klandervärdt återstå. Sanna förhållandet är följande: efter slutad kyrkoparad vid Vestra!Thersås, den 43 December förra året, möttes jag, tillika med Hr Fanjunkare Norring af linieinfanteristen N:o 44, Björk, som icke iakttog det anbefallda hälsningssättet på förmän. Missnöjd härmed, stannade jag och lemnade honom ytterligare instruktion, men ty värr med lika 1iten framgång, som tillförene; detta hade till omedelbar följd, att jag med den i baljan varande värjan tilldelade bemälde Björk ett eller två slag helt lösligen öfver ena axeln. Böndernas uppgifter em den adragna värjan, äfvensom de uppkomna eblod vitenar, förklarar jag fullkomligen sanningslösa, och, till bestyrkande häraf, har jag äran åberopa ofvannämnde Fanjunkare Norring såsom edeligt vittne. Det var vid min sista kyrkoparad i Blädinge, den 20 Decembes, som linieinfanteristen N:o 435, Lång, under flera förnyade chögeromvändningarb, satte mitt tålamod på hårda prof, genom den synnerliga liknöjdhet och ringa uppmärksamhet han syntes fästa vid instruktionen, samt erhöll derföre ett slag af flata handen icke öfver venstra ögalr, utan på venstra kinden; ett af tschakot-fjellen trycktes dervid något in i huden, så att en bloddroppa framtillrade — och det var denna droppa, som mina ömsinnta angifvare benämna med blodvite. Om den deraf följande åkomman har Kompanibefälet hitintills, förunderligt nog, ingenting försport. Långs närvarande kamrater kunna säkerligen vitsorda mina uppgifter om denna tilldragelse. Som jag har mig bekant, att Hr Regementschefen ingått i närmare svaromål om hvad som rörer Korporalen N:o 414, Skarp, så torde min berättelse derutinnan vara öfverflödig. Af hvad jag nu här ofvan haft äran ödmjukast andraga, torde hböglofl. Kongl. Krigshofrätten finna, att mitt handlingssätt icke varit i så hög grad klanlervärdt, som klaganderne angifvit; och att, om, efer en lång och trägen undervisning med några tröga: och ebegripliga soldater, tålamodet någon gång försår hos den undervisande, det hvarken är så underigt eller så oskäligt, som det i insidiösa klagoskrifer kan utmålas och vanställas. Till slut vågar jag yttra den bestämda öfvertygelse, tt mången kamrat inom Kongl. armåen, som under lågra års tid gjort tjenst på roten, begått samma ormfel, som jag, och således endast har att tacka in lycka, som skyddat honom från angifvelser af så-! lan art, som de ifrågavarande, hvilka, i thy fall, i ss——-—— to ——— OO EEE ——— —— ewemeoeerrr rr