Aftonbladet – 25 juni 1841, sida 3

nn enas nan ennen anna e RA och hört Emili på trädgårdsterassen sedan e längre tid. Att se henne och älska henne va för mig ett, så länge häftigheten af: hennes.dju på och för mig oförklarliga sorg syntes aflägsna all hopp om hennes ägande, vågade jag intet för sök att träffa henne. Jag har likväl följt :henn med mina blickar oupphörligt, och äfven i går då jag till min bestörtning såg henne klädd son rovis. Händelsen gjorde mig på afstånd til vittne af hennes sjukdom, men jag anade ej des orsak, då jag slutligen hörde pater Ambrosi säga, att hennes lif var i fara oehatt han skull under sin frånvaro skicka pater Fabio. Förkläd i munkdrägt hastade jag att rädda henne, elle dö med henne. Först sedan jag utsugit ormgif tet, upptäckte jag mig för henne. Jag är grefv Alcamo. Ett af mina slott, är beläget i trakter af Palermo, och der har jag vistats allt sedar jag första gången såg Emili. Det är nu om kring ett år sedan, jag hörde henne tala mec den lilla flickan, som alltid åtföljt henne, och går jemte henne visade sig som novis. Abedissan hade ej rättighet att invända någonting, och blef alldeles försonad, då grefver förklarade, att om Emili) ville blifva hans, si skulle klostret i detta fall kunna påräkna er rik hemgift för Nikolina. Det beror, svaradt hon på Emili sjelf. Förkunna då mitt öde bad den stolte mannen. Jag räckte honon handen. Han kyste först den och sedan mund men med hänryckning. Han förklarade sig snar erna återkomma och i sällskap med två ogift: systrar hemta mig till sitt slott, der vårt bröllopp skulle firas. Jag borde nu vara nöjd, och jag prisade äfven försynen; men minnet af Waldenborg och mina föräldrar, nekade mig ändi att njuta en oblandad sällhet. Så snart jag blef återställd, hvilket Aleamo hvarje dag efterfråsade och mest personligen, höll en dag en praktfull vagn med sex hvita hästar utanför klosterperten. Två unga flickor stego ur vagnen och