Aftonbladet – 25 juni 1841, sida 3

kommo upp för att hemta mig. Af aktning för klostrets plägseder, qvarstannade Alcamo sjelf vid porten. Nikolinas sorg, när viskulle åtskiljas, oroade så väl de unga flickorna som mig. Jag frågade abedissan om jag kunde hoppas att få medtaga henne. Alcamo lofvade att äfven i sådant fall erlägga hennes hemgift, som nunna, och abedissan biföll. Nikolina följde oss alltså. Ehuru mitt öde hade tagit en hel annan vändning, än jag kunnat ana för få dagar sedan, förmådde jag ändock icke skiljas vid klostret utan saknad. Jag hade der under mitt olycksöde åtnjutit abedissans moderliga vård och de deltagande nunnornas vänskap.: Alcamos och mitt bröllop firades med furstlig ståt, och morgonen derefter lemnade min gemål mig ett dokument, af innehåll, att det sköna slottet som vi bebo är min tillhörighet i det skick det befanns. Några mil derifrån äro två lika stora och praktfulla slott, som detta. Det ena tillhör äfven Alcamo, men det andra hans gamla farbrör, som ir barnlös, och det skall efter hans: död tillfalla le båda flickorna. Nästkommånde sommar ämnade Alcamo resa till mitt fädernesland, der familjen önskade bese Svärdsjöborg; men jag utbad mig, som ett prof al min Alcamos välvilja för mig, att icke tills vidare nödgas beträda mitt läderneslands, för mitt hjerta så sorgliga, jord. Han lofvade det och jag känner mig ännu sakna styrka att återse min fosterbygd. Efter genomläsandet af dessa Emilis anteckningar hölls en lång öfverläggning emellan Stålfeldt och hans fru samt Sommer. Skulle de skrifva till Emili och uaderrätta henne om sanningen? . . . Skulle de tiga? Slutligen ansåge de hennes lugn och lycka visst icke kunna vinna, men väl äfventyra mycket, genom kännedomen om det bedrägeri, för hvilket hon varit offer; och de tego. Stålfeldts familj bann på ett tiotal af år, att blifva talrik. Grefvinnan Waldemborg älskade dem alla, som hade de va