Aftonbladet – 25 juni 1841, sida 2

RR nn lag, förkunnade grefven att min mor hastigt lödt af slag vid underrättelsen om mitt missöle, och att min far, länge sjuklig, nu befanns itan förhoppning. Ett potskriptum af en ännu ednare dato tillkännagaf att äfven han följt min nor och min fästman till en bättre verld. För tt år sedan skulle :dessa olyeksbud: kostat mig ifvet, men äfven sorgen härdar. Jag blef väl ter sjuk och hoppades att få dö: men jag dog cke. Så snart jag blifvit återställd ifrån denna ndra sjukdom, beslöt jag likväl allvarsämt att icke mera återse min hembygd, der endast grifterna numera ägde för mig ett värde. Jag beslöt att stanna qvar och taga slöjan. Den dag, då inskrifningen skedde till novisiatat, inträffade två gånger om året och förenad med en egen högtidlighet. Under praktfull sorgmusik tågade samtliga nuhnorna, bekransade med rosor, till klosterstiftarinnans graf, hvarefter en messa lästes af ett talrikt och rikt smyckadt presterskap. Alla nunnorna aftogo sedan sina kransar, och nedlade dem knäböjande på griften. Allmänheten inläts vid detta skådespel, som också talrik! besöktes af alla stånd, åldrar och kön, emedan det var den enda tid, då denna ordens nunnot visade sig offentligen, fastän nu djupt beslöjade. Men i stället fick man beskåda mnoviserne, och närmare än någonsin, emedan deicke blott voro obeslöjade, utan äfven barfotade; ett slags botöf ning som de måste underkasta sig det första halfva novisåret, till tecken af sin lydnad och försakelse. Nikolina och jag voro de yngsta noviserna vid detta tillfälle; och när ceremonien var förbi, hastade vi undan den redan brännande morgonsolen och satte oss på en soffa nära hafsstranden, under en blommande myrtenhäck. Jag hade harpan med mig, vispelade och sjöngo en morgonpsalm. Under den själens höjning öfver jordlifvet, hvari jag befann mig, blef jag ic ke varse en orm, som hvilade i gräset, Innan han sårade min högra fot, och jag sprang upp