Aftonbladet – 25 juni 1841, sida 2

RIKSDAGEN. BondeStåndets Sekreterare Lagman Cassels Tal till Ståndet vid Riksdagens slut. Redlige Vänner! Innan jag nedlägger den mig anförtrodda plats inom detta Hedervärda Stånd, och räcker eder handen till det sista farväl, må det äfven tillåtas mig, att uttala några hjertliga afskedsord. Dagens lösen, J veten det alla, är upplysning. Det ligger i djupet af denna tidens anda ett vaknadt begär, äfven hos samhällets lägre klasser, att komma till sannt medvetande af sin menniskorätt och sitt menniskovärde. Hvilken rättsinnig vän af sitt slägte skulle ej glädja sig åt detta tidens märkbara tecken; hvilken uppmärksam betraktare af en högre verldsordning anar oj. att Försynens stund nalkas för en stor och genomgripande reform af det sociala lifvet. Men just detta utomordentliga i tidens kraf, som naturligen måste uppväcka en jagande oro i menniskosinnet, stegrar ock till sitt högsta värde och anspråk denna gamla vishetens regel, atl urskilja det sanna från det falska ljuset, att pröfva allt och behålla det goda. Om någonsin, så är det i denna tid, som de inbördes kämpande opinionerna om borgerlig rätt, pligt och sällhet behöfra att redas, ordnas, försonas och lugnas af en sannt Christelig anda, som utgör rätta lifskraften i den medborgerliga. Derföre är ock tidens högsta behof ock det bästa, det välsignelserikaste, som kan tillönskas Sverges allmoge, under dess sträfvande efter upplysning: att denna anda må, lefvande, kraftfull och kärleksrik, genomtränga edra tempel, edra folkskolor, edra kommunal-inrättningar, edert effentliga och husliga lif. Endast i denna rigtning är den uppgående morgonrodnaden ett glädjande förebud till en lycklig dag. Endast derigenom mognar ett Folk för åtnjutande af ljusets och friketens välgerningar, utbildas och befästes hvarje stor och välgörande reform i dess allmänna institutioner, utgjuter sig öfver hela samhället, en högre välsignelse — utom hvilken innebeende kraft äfven de klokast ordnade former äro ett skal utan kärna — att folket med inbördes ädel täflan reformerar sitt inre lif, till kärlek för det sanna ljuset, till allmän fosterländsk anda och en verksam utöfning af medborgerliga dygder. Det förtreende, jag innehaft, att med upplysningar och råd vägleda Ståndets öfverläggningar, i tvetydiga fall tolka grundlagens anda, och i allmänhet vaka öfver ordningens helgd i formerna — detta förtroende innebär stora anspråk, vid utöfningen, på lugn, oväld, sjelfständighet och rättvisa. Dessa egenskapers värde kan man ej sannt uppfatta eller troget vårda, utan på den enda, för all främmande inflytelse otillgängliga väg, som bestämdt och ovilkorligt utstakas af samvetet och lagen. Rigtningen af denna väg måste naturligen misskännas af de båda motsatta sidornas ytterlighet. Ju mera tidsandan är mäktig att uppväcka stridsämnen af en storartad el ler ömtålig natur, desto svårare måste det ock vara att, under meningarnes storm och strid, verka uppmärksamhet och förtroende åt hvarje råd, som genom sans och oväld vill ordna, medla och försona. Om detta syftemål någon gång vinnes, så är det en tillfällig lycka, men säkrast blifver dock att, oberoende af utgången, söka sin enda lön i det inre vittnesbördet om sina afsigters renhet och i rättvisan af det upplysta, sansade och billiga omdömet. Min enskilda erfarenhet af dessa pröfningar har varit vida mera lycklig, än jag vågat hoppas; och denna öppna bekännelse innebär det sannaste uttryck af min varma erkänsla för den välvilliga uppmärksamhet, J egnat åt min omsorg att vårda ordning och lugn vid edra öfverläggningar, för den rättvisa, J gjort åt min afsigt, ehvad min enskilda öfvertygelsa om det sanna och rätta lyckats att göra sig gällande eller icke, och för de mångfaldiga bevis af tillgifvenhet och förtroende, J skänkt mig, under vår långvariga sammanlefnad. Med trygghet vet jag ock, ätt, i denna skilsmessans stund, ingen enda sårad känsla bland eder tyst anklagar mig, att genom min åtgärd någon upplysning varit undanhållen, någons grundlagsenliga rätt störd eller vanvårdad. Serskildt hembär jag Ståndets aktade Talman min bjertliga tacksamhet för den inbördes samdrägt, som i allmänhet varit rådande i våra åsigter och bemödanden att fullgöra de oss anförtrodda gemensamma pligter. Jag är säker, att den anda af förtroende och frid, som här underlättat bekymren och mödorna, skall vårdas af oss båda i en kär åminnelse. I den tacksamhetsgärd, jag nu frambär till Talmannen och Ståndet från de inom Kansliet tjenstgörande, för dem visad välvilja, innesluter jag äfven min egen till dessa unga Tjenstemän, för en utmärkt ordning, skicklighet och drift vid protokollsföringen inom Ståndet, för uppmärksamhet och flit vid öfriga göromål. Jag tackar dem för de många prof af tillgifvenhet, jag emottagit. De veta bäst sjelfva, att ej ett enda obehagligt minne af våra inbördes förhållanden stör afskedsstundens frid. Tiil slut lyckönskar jag Eder, samtlige medlemmar af detta Stånd! att, efter en lång skilsmessa, få åter njuta hembygdens trefnad, egen hyddas frid och hugnaden af eder husliga omgifning, och att mötas af dessa kära föremål under sommarens högtid och blomningens fägring af årets gröda. ste intaga intaga sängen, flera dagar. Men