Aftonbladet – 25 juni 1841, sida 2

som afbröt den tystnad, hvilken rådde omkring mig, förorsakade mig ännu svimningar. Men en dag bad jag Nikolina, den yngsta af de härvavande noviserna, lemna mig skrifmaterialier, för att, då jag kände någon stunds lindring, skrifva åtminstone några bokstäfver i sönder af ett kost bref. Jag erhöll af flickan hvad jag begärde, och det lyckades mig omsider, att efter mycken möda få mitt bref färdigt. Det bestod endast af fem rader. Nikolina förseglade det och jag hade nu den glädjen, att kunna anmoda min svåger att fortskaffa det till dess egare, emedan han ändtligen beslutat att resa åt norden. Han och hans fru reste, och jag var ensam i ett alldeles främmande land. Länge väntade jag ett svar ifrån mina föräldrar; öfver detta hopp hvilade en graflik tystnad. I min dystra sinnesstämning började jag snart föreställa mig, att äfven mina nya slägtingar lidit skeppsbrott på återresan och blifvit ett rof för vågorna. Men pater Ambrosio tröstade mig alltid, hvarje gång dessa sorgliga aningar förökade mitt lidande. Han upprepade ofta huru jag, i anseende till det afstånd, som vore emellan oss, borde besinna hvilken tid som erfordrades till uppfyllandet af min ifriga önskan. Så snart jag förmådde sitta uppe någon stund af dagen, tillät patern, att nunnorna uti en beqväm hvilstol fingo bära mig ned uti klosterträdgården. Vid första anblicken af Palermos förtjusande läge vid hafsviken nedanför trädgårdsterrassen; vid foglarnas sång i orangeträdens doftande kronor och framför allt under den hög blåa himmel som hvälfver sig öfver hela denn: förtjusande natur, intogs mitt upprörda bjert: af en känsla, som icke kan beskrifvas. Det val ännu för mycket för mina veka nerver; jag föl uti en häftig gråt. Bär in den sjuka ropade Ambrosio till nunnorna, som. genast åtlydde honom, mina tinningar och pulsar beströkos med välluktande esenser, som Ambrosio sjelf be redt; men jag var åter så svag, att jag mi.