Aftonbladet – 23 juni 1841, sida 3

De reste och Ferdinand hördes icke af på många år. ; Jag vill erinra mig,, sade Sommer, patt han var återkommen någon tid förr, än då Emili Firman blef bortröfvad, och jag hörde nämnås att han skulle vistas på Sandbynäs i egenskap af inspektor. Slutligen berättades, att grefve Dalberg blifvit missnöjd med honom och att han åter begifvit sig på resor. Det är möjligt att han då biträdde vid Emilis bortskaffande. Konst att förställa sig saknade han icke, ty bland andra saker som han försökt, var äfven teaterkonsten, i sällskap med en aktris vid en kringresande trupp. Sedan Stålfeldt föranstaltat om Silfverbåges begrafning, reste han till Sandbynäs för att hos grefve Dalberg utbedja sig en fullständigare upplysning angående Emili Firmans öde. Grefven blef öfverraskad då han såg den hemlighet, hvilken han trodde för alltid vara gömd för verlden, nu finnas uti främmande händer. Men som de dokumenter, hvilka Stålfeldt innehade, bestyrkte von Dalbergs medvetenhet i äfventyret, kunde sanningen icke längre döljas. aJag vill endast önskas, började ven Dalberg, med tillgjordt lugn, att den underrättelse jag kan meddela, icke måtte komma till allmänhetens kunskap. Saken har egentligen endast rört min aflidne svåger och ingen annan. Utom den oro Waldenborg tillskyndade alla sina närmaste anlörvanter, genom fortsatt envishet att försvara en dåraktig handling, var det isynnerhet min hustrus förtviflan öfver den mesalliance hennes bror ernade begå, och hvilken dag efter dag hotade med hennes slut, som föranledde till borgare-mamsellens-bortskaffande. Men så snart han