Aftonbladet – 23 juni 1841, sida 3

Svensk man, en man af folket, men en af snillets och hjertats förnämsta ädlingar, en man, i flera äfseerden förtjent af fosterjordens varmaste erkänsla, blifvit bitttert både förföljd och förlöjligad, derföre att han ej kunnat i detalj ingifva förslaget till de nya förändringar, han yrkat ehuru han för hvar och en, som fordrar det billiga, gjort för sin del tillfyllest, då han, i afseende på principerna, med en klar och till de allmänna dragen fullständig ritning, gifvit, anvisande, sitt nybyggnadsförslag tillkänna. Med rätta uppträda i våra dagar, kanske lifligare än någonsin, religionens och menniskoslägtets vänner till kamp för tron; och om tron talas derföre mycket. Men månne vi ännu ega den tro, den innerst kristliga, hvaraf de store bland hedningarne visserhgen egde mera än blotta skymten, en tro, som är så välgörande och välsignelserik, så nödvändig för jord och himmel; tron på en guddomlig försyn, som leder allt till en god utgång, denna må nu ligga framför oss huru långt som helst, i tiden eller evigheten; en försyn, som genomför sin verldsplan oberoende af menskliga föreställningars och viljors skiftning för stunden, men som genom amenniskan uträttar, hvad han för menniskan åsyftar, och uttalar sin vilja — det öfvergåendejett högre alltjemt förberedande, menskoslägtet till allt större utveckling ledande, skiftet af verldsregeringen — i tidsandan. ) Hade vi denna fasta tro; då, i sanning, skulle vi ej betrakta hvarje yttring af förnuftet och friheten såsom en krigsförklaring mot himmelen. Vi skulle ej heller frukta något för kristendomen, om vi åtnöjde oss med att bebjerta och försvara, hvad i den är evigt och oföränderligt, oberoende af sambhällsförhållandenas förändring, minutiösa lärosatser och jordiskt bittra strider. Ja! låtom oss tro, att det ej blifvit någon dödlig förunnadt eller anbefaldät, att genom klokhetsoch försigtighetsmått eller för århundraden uppgjorda systemer, till enhet sammanhålla de menskliga tingen, och att, eho sig tror förmå detta, fåfängt försöker det, och utan skäl ängslas, om han misslyckas. Att till en hel väflnad sammanfoga de spridda trådarne af menskliga begrepp, viljor och sträfvanden under tidernas växlingar; detta har Gud allena — genom det öde han nedlagt i menniskonraturen, i menniskoslägtet såsom en helhet betraktadt. Att hvar och en, utan att med fruktan efterforska, hvart det ytterst leder, och om tillfället erbjuder denna lycka, inom föreningen af likstämmiga andar, blott lyssnande till förnuftet och samvetet, spinner sin lefnads verksamhetstråd — detta är visserligen det säkraste sättet att bidraga till verldsväfnadens fullkomning, ja! den djupaste af alla beräkningar. Det rätta är klart, det nyttiga är dunkelt, sade redan en hednisk tänkare. Må förmågan att beräkna det nyttiga drifva oss till den uteslutande regeln om det rätta och dess utöfning! Men tidsandan har dragit förnuftet på sin sida: derföre framåt med tro och förtröstan! ) Al tid är ond säger den kristlige religionsläraren. Detta är en evig sanning. Men likväl blott så vida, som man dermed menar, att det eviga och guddomliga härnere aldrig kan frigöras från det timligas och menskligas bemängning.