Aftonbladet – 23 juni 1841, sida 3

egnadt att leda dem till deras bestämmelses mål; att utveckla deras väsendes blomma? Är detta en sanning, vore äfven så klokt som ädelt, att förunna medborgarena i allmänhet en större politisk frihet, då de i alla fall äro på vägen att sig den tillkräkta, Det vore lika klokt som ädelt, att ändtligen vederlägga historiens sorgliga, upprörande vittnesbörd, att ingen utvidgad rättighet blifvit de lägre samhällsklasserna förunnad, den icke egennyttan erbjudit, eller de sjelfva med väpnad hand sig tillkämpat. Det vore dårskap, att gifva allmännelig frihet åt alla, hvartill de på långt när ej äro mogna, förutsatt att de någonsin blifva det; men att lemna den utvidgad, i mån af den politiska upplysningens och det politiska intressets tillväxt, detta vore förstånd. Man må ej vänta, tills man med visshet kunde säga om folket: nu är det moget för friheten! ty denna väntan är orimlig och äfven vådlig; det är i frihetens egande och utöfning, som mognaden för friheten skall vinnas. Naturen har ej, om vi få begagna en enkel liknelse, så inrättat, att barnet skall sitta i karmstol, till dess det verkligen kan gå: det måste krypa, resa sig, falla, och detta mångfaldigt och skiftevis, tills det stadgat benen och lärt sig att begagna dem. Detta kan synas hårdt och förargiigt, men naturen har en gång för alla så beslutat. Dessutom — att göra folket delaktigt af statens intressen och styrelse, är väl det enda, förnuftiga såttet, att lära det älska sitt fädernesland. Menniskorna lifvas, verka, älska i den mån, som föremålet bänförer sig till deras andliga eller lekamliga intresse. Hvar finna i våra dagar den fosterländska enthusiasm, som dock fanns i det fordna Greklands, i många andra fall olyckliga och fördömliga, demokratier? Andra anse vådligt, att, vid förändringars vidtlagande, våga ett försök, hvars vissa utgång icke af Historiens föredömen försäkras. Dessa kunna låta sig härutinnan bestämmas af upprigtigaste öfvertygelse: de förtjena derföre aktning, men icke bifall. Ty först och främst glömma de Historiens innersta natur och betydelse: då en händelse, om och till hufvudarten, dock aldrig till sin specilika beskaffenhet, kan tvenne gånger återkomma, har Historien, i positift afseende, föga att skaffa med framtiden; den varnar för misstag, då den visar hvad som i en bestämd form icke gagnat, men den ger ingen speciel anvisning för framtiden, för hvad som skall göras. Skulle vi slafviske i allt trampa i våra förfäders spår, vore en fortgång till utveckling otänkbar. Olycklig är således deras feghjertade betänksamhet, som aldrig våga eller tillåta en nyhet. Olycklig är den äfven derigenom, då de merändels förmena sig besitta den enda rätta åsigten, att de med hätskhet bedömma annorlunda tänkande, och hysa fordringar, hvilka det icke står i dessas makt att uppfylla. De yrka nemligen att det gamla ej får utdömas, innan man får ett nytt alt sätta i dess ställe. Detta är likväl att vilja vända mennisko-naturen bakfram. Ty hvilken kan tänka på ett nytt, innan han liksom öfverlefvat det gamlas duglighet? och är ej just missnöjet med det gamla inledningen till det nyas skapelse? Visserligen bör man ej rifva detta gamla, innan man förskaffat sig material och ritning till det nya; men utdömas måste det, om man vill hafva förnuftig anledning att skrida till ett annat. Man fordrar också i fråga om hvad som skall uppföras i staten, obilligtvis alldeles detsamma, som vid uppförandet af ett hus; altrilningen skall vara till alla delar färdig, innan man vågar ett försök med nybyggnaden: detta är, som sagdt, utan tvifvel en högst orimlig fordran. Man glömmer, att ett sådant förbehåll kan göras endast med konstnärer i inskränktare bemärkelse, såsom skalden och målaren, hvilka af inbillningskraften låna sina skapelsers förebilder, och af verkligheten ej behöfva annat, än ämnet, likheten och analogien. Den konstnär deremot, som sysselsätter sig med politiska skapelser, som har, snart sagdt, en motsatt uppgift, den nemligen, att göra verkligheten, sjelf ej såsom ämne utan hufvudsak, till idealet, han behöfver ej blott abstraktion och inbillningskraft, utan och erfarenhet af alla concereta förhållanden — en erfarenhet, som blott småningom mognar; kan således aldrig komma att skapa efter en till alla, äfven de minsta delar genomförd ritning. Planen ändras, rättas, fulländas, ja! omgöres under utförandet. Man fordrar tillika, att samma man skall hafva förstånd, lynne och kunskaper för både planoch detalj-ritning, att ingen må yrka nybyggnad, med mindre han besitter denna dubbla förmåga. Ater en obillighet. Den ena har förmåga för principerna, den andra för de speciella reglor, få äga duglighet att åstadkomma båda. Hvem erinrar sig ej härvid, huru en FIRE EE EON ER TTT RSS EAT IS SAIT LTTTEDAKR