Aftonbladet – 23 juni 1841, sida 2

ett fartyg, som gick till Köpenhamn. Jag har sedan sett mig nödsakad, att till större delen fortsätta min resa till fots, emedan mine kontanter, utom några få bankonoter, som jag hade på fickan, åtföljt min öfriga egendom i vågorna. Mig återstår nu blott hoppet på herr grefvens löfte, att i alla lifvets skiften vara mig en oförändrad vän. Jag teknar etc. Ferdinand Silfverbåge.n Brefvet var dateradt den 3 Januari och addresseradt till grefve Leonard von Dalberg. Anledningen hvarföre det icke blifvit afskickadt, var förmodligen den aflidnes klena kassa. Det syntes troligt, att han ärnat till fots fortsätta vägen till Sandbynäs. . Den gamle Sommer,, sade Stålfeldt, som här i trakten tillbringat en längre tid, måtte säkert ega någon kännedom om Silfverbåge., Stålfeldt medtog alltså papperen och gick öfver till pastorn, som berättade följande: Silfverbåges far hade varit ryttmästare vid adelsfanan och egare af en större egendom på Kinnekulle. Sonen visade från barndomen lust för krigsståndet, och innan han uppnått tolfte året, hade han det nöjet, att på ortens baler dansa i full uniform. Alla fjesade för den lilla officern; han var liflig och vacker; den galonerade uniformen klädde honom rätt väl, och på köpet hade han ju en rik pappa, som så gerna och så ofta tillställde lustbarheter för ungdomen. Silfverbåge var jemt och nätt myndig, när hans far lemnade verlden. Antalet af vänner ökades, då fändrik Silfverbåge nu var enda arfvingen till det vackra Viralund. Snart såg han sig beständigt omgifven af kamrater och grannar, smickrad och