Aftonbladet – 23 juni 1841, sida 2

väcka fråga om grundlagsenlig ändring af de väsendtligaste bland oformligheterne, som nu vidlåda de föreslagna valen i städerna, och motståndet skall snart falla för tillfället att straxt få njuta de goda frukternan af det hvilande förslaget, så otroligt detta nu må synas. Om de båda återstående Stånden vill jag ej tala. I det första torde enhälligheten för förslaget då vara, på goda skäl, lika stor, som nu enhälligheten emot. Månget öga torde då vara slocknadt, hvars bifallsblick nu högt värderas, mången hand vissnad, hvars rörelse nu följes. Enthusiasmen att offra allt för medborgerligheten torde, under då måhända gynnsamma förhållanden, icke vara svår att framkalla. Det återstående Ståndet är, om än det kunskapsrikaste, dock det materielt svagaste. Det finnes en sista resurs, om det icke eftergifver för den allmänna folkviljan. Sådant visar sig sannolikhetens perspektiv för mig under nästa Riksdag., Tal. önskade icke, men befarade dock, att han blir sannspådd. Man skall, sade han, under förutsällning att man småningom kan utjemna och rätta eformligheterne, antaga förslaget, så oformligt det är. Man har deri on ny stomme, en grund. Nedrifvande och uppbyggande af delarre kan komma sedermera. Han trodde, att en hund och en dubbelhet här låg begrafven, och att man visat misströstan om förslagets antagande nästa riksdag, endast för att dess lättare få det antaget vid innevarande. Han fruktade en eljest förborgad plan, och reserverade sig derföre inför samtid och framtid emot detta representationsförslag, emedan det tillkommit i den mest grundlagsvidriga väg, som ännu något grundlagsförslag alltsedan revolutionen 1809. S. ingick här i en vidlyftig framställning om den, i hans tanka olagliga behandlingen af förslaget, som vi här förbigå, emedan den blott innehåller de redan allmänt kända anfallen mot K. U., och emedan S. sjelf i slutet af anförandet yttrar: catt han ej påstår, att Utskottet handlat emot laga former. Jag reserverar mig, upprepade Tal. ånyo inför samtid och framtid emot detta representationsförslag, emedan grunden dermed ovilkorliven är lagd till det obcroende Svenska odal Bondeståndets upplösning. I många hundrade år har Bondeståndet, såsom en fri, oberoende, besutten allmoge, kunnat hålla sig uppe. Det har varit dess styrka, att det haft en sammanhållighet såsom stånd, och dess styrka har varit rikets. Genom sin tillvaro såsom stånd har det småningom framträngt till den politiska betydenhet, den nu har. Inga krig, inga statshvälfoingar, intet utländskt våld har någonsin fullt kurnat undertrycka det. Likväl betydde det ej alltid, hvad det nu betyder, hade det ej alltid de rättigheter, som det nu i 444 N R. F. har sig försäkrade. Det har fordom blifvit af aristokrater och envåldsregeuter djupt nedtryckt. Det är först sedan Gustaf III:s tid, och ännu mer sedan 4809, Bondeståndet mer och mer intagit sin starka, fasta och oberoende position. Grunden till denna starka och oberoende ställnings upplösning är med detta förslag lagd. Bondeståndet upphör, så snart detta, antaget, träder i verksamhet, att mer såsom slånd vara ovilkorligt sjelfskrifvet till delaktighet i allmänna angelägenheter. — Nu måste ståndet ovilkorligen, såsom stånd, vara representeradt uti och deltaga i styrelsen af Ban ken och Kiksgäldsverket, deltaga i revisionerne af Bankooch Statsverket, deltaga i markegångssättning, i Berednings-, Taxeringsoch Pröfningskommitteerna : Bonden kan ej uteslutas från de angelägenheter, som så nära röra honom. Ingen valintrig kan spela bevakandet af hans interessen ur hans händer, ty han måste välja inom sig. Huru går det, när han en gång ej är uteslutande berättigad och sjelfskrifven? Vi må rådfråga vår historia. Har allmogen alltid haft denna förmån ? Man klagar, att BondeStårdet i fordna dagar blifvit narradt att åtaga sig dryga skatter och onera, hvilka vi nu förgäfves sträfva aflyfta jorden. Månne allmogen den tiden var sjelfskrifven vid dessa vigtiga skattebestämningstillfällen ? Kan hvad som fordom skedde, icke ske ännu en gång, då bonden icke ovilkorligen skall och måste i dem deltaga? Har någon enda börda tillkommit på jorden, då jag undantager extra roteringen, sedan 41809, då BondeStåndet egentligen tillkämpade sig dessa sjelfskrifvenhets-fördelar såsom Stånd? Nej; flere af de före denna tid pålagda bördor hafva tvärtom småningom försvunnit. Och ehuru beklagligen ännu allt för många återstå, skulle allmogen väl kunnat aflyfta sig en enda af dem som blifvit lindrade, om det ej vid riksdagarne, i styrelsen af rikets penningeverk, i revisionerne, vid skattebestämningarne, uppträdt med sjelfskrifvenhet af ett Riksstånd? Våra samveten måste, om vi ransaka dem, svara ett ovilkorligt nej. Må man ieke inbilla mig, att allmogen, då den med ett penndrag säljer dessa dyrbara och vigtiga förmåner såsom Stånd, skall blifva sturskare genom att afsäga sig sjelfskrifvenheten. Allmogen, den rättrådiga, enfaldiga, sveklösa allmogen, måste hafva sina rättigheter genom lagbestämning, ej blott försäkrade, utan föreskrifna. Bonden är och blir i evighet ingen politikus, annorlunda än undantagsvis. Han kommer ej en gång ihåg att begagna och bevaka sina fördelar. Fåfängt skall man försöka att få honom annorlunda, om 400 tidningar åtogo sig hans politiska uppfostran. Vi se ett lefvande exempel härpå i brödrariket. Huru många bönder förstå der att draga fördel af den allmänna valrätten? Och huru olika är icke Norge, med sin odalallmoge nästan uteslutande såsom befolkning, mot det af otaliga aristokratoch herre-klasser öfverfyllda Sverige? Kan man inbilla sig, att allmogen skulle mot dessa, utan ovilkorlig sjelfskrifvenhet, hålla sig uppe? Aldrig har man hört, att intriger mot herrarne uppTEEN RN TN a SR ATEN TOR OR RINNER ROSETT I ett fartvge. som gick till Köpenhamn. Jag har