Aftonbladet – 22 juni 1841, sida 3

allt en verkan af elektriciteten, mitt herrskap! elektriciteten, som nu för tiden är enda orsaken till allt som bänder och sker här i verlden — ty ser ni, en naturforskare har nyligen upptäckt, att sjelfva revolutionerna icke äro annat än en sorts elektriska stötar. Nå, än sen? Jo sedan låter Professorn mannen stiga upp af stolen, och nu visar det sig, att elektriciteten med ens gjort denne till den förträffligaste urmakare i ty midt under det ställe på stolen der han suttit, hänga alla uren åter välbehållna vid sina kedjor, och gå nu ieke blott lika bra som förut, utan jag vill till och med slå hvad, att om några deribland varit i olag, så hafva de under tiden blifvit reparerade. Har Ni hört talas om (vällerskanr då? Hr Döbler tager näsdukar, så många han kan få utaf sällskapet, lägger dem i ett ämbar, slår vatten derpå och börjar tvätta dem. Han finner likvälsnart, att han gått för mycket in på det vackra könets departement, såsom en grannfru på samma bänk med mig anmärkte. Han önskar sig derföre till hjelp en tvälterska ; men huru få den? Jo tyst, här är ett ägg, och jag ser i sjelfya verket alldeles ingenting konstigare i, att af ett ägg göra en tvätterska, än en kyckling. Sagdt och gjordt. Ett ägg framtages icke ett af de der rock-äggen, som omtalas i Ochlenschlägers Aladdin, ja icke ens ett strutsägg, utan ett simpelt vanligt hönsägg. Detta lägges på ett bord, konstnären visar, att ingenting finnes under bordet, en förut förevisad tunn huf af kattun, mycket stor, sättes öfver ägget — ett två tre, och vid dess upplyftande framkommer tvätterskan, en lefvande naturlig, köttslig tvätterska, men icke en af de der nätta luigererna, med omsorgsfull toilett, Normandisk uppsatt mössa och brinnande svarta ögon, som när ni händelsevis är såsom resande i Paris, kommer och knackar på dörren till ert rum i hotellet för att aflemna er tvätt, utan ett profstycke af en riktig Stockholmsk hjelphustru, som tvättar för tjugufyra skilling om dagen och maten. Hon beger sig ock genast till det mödosamma arbetet med edra näsdukar, som likväl, gud vet huru, allesammans försvinna och återfinnas — i en på ett bord stående dosa, tvättade, hoplagda och strukna, samt försedda med en lindrig men så angenäm parfym, att jag svär på att sjelfva kokos-nöt-olje-sodatvålen, byars agent härstädes är allenast Hr Benjamin Leja, dervid blifvit använd, nb. icke Hr Leja utan tvålen. Men jag tror, att jag håller på att tala om alla Hr Döblers konststycken för er? Jo pytt ock, Wer die kunst versteht, verrath den Meister nicht. Jag vill således blott ännu fråga om ni sett någon som kan ur en gammal loggsliten hatt, den han bär under armen och visar tom för hela verlden, taga fram och strö ut öfver det bedervärda publikum efter hvarandra några hundrade blomsterbuketter, tre eller fyra gånger så många som kunde gå i hattkullen om den vore full, eller någon som kan komma in i ett alldeles mörkt rum och med ett enda pistolskott tända på ett par hundrade ljus, en konst, som vore högst nyttig att kunna vid börsoch andra baler. Det öfriga bör ni gå och se sjelf nästa Fredag. Af allt detta skall ni utan tvifvel sluta, att skillnaden mellan Hr Döbler och de naturmasiska Professorer som visat sig före honom, egentligen är den, som jag i min tanka icke anser för obetydlig, att Hr Döbler är en riktij trollkarl. Hvad mig beträffar, så vill jag dock lemna den frågan oafgjord, men kan deremot intyga, att smaken och elegansen i hans framställningssätt ytterligare förhöjer intrycket af hans konstfärdighet.