Aftonbladet – 22 juni 1841, sida 2

loria de la conquista del Peru, 0. 8. v., kunna jevisa. Öfversättningar från Franskan och Engelkan banade slutligen vägen; derpå följde temligen ervila efterhärmningar, t. ex.: Ramon Lopez Solers: Los bandos de Castilla 6 el caballero de Cisnr, helt ch hållet efter Walter Scotts Ivanhoe. Derefter kref en Spanior, Don Telesforo de Truebo Cosio, riginal-romaner, men på Engelska; slutligen utkom n följd af Spanska originaler, hvilka redan så ökats, tt vi måste åtnöja oss med att deraf anföra en och innan, t. ex. Rafael Humara y Salamancas: Don Ramiro conde de Lucena och Los Amigos enemiJas, Ö guerras civiles, en i mera historisk form vållen berättelse från Spanska successions-kriget i örra århundradet; Patricio de la Escosuras: El cvnle de Candespina. Vidare Juan Corradis nära 30 vand starka samling af historiska noveller, 0. s. V. Men äfven den gamla national-formen för Novelas jemplares, har i sednare tider åter blifvit begagnad; sålunda utgaf Sarmiento en novellsamling, unler titel: Amor y virtud, 0 cineo navelas, och en Colleccion de novelas originales esparno!as, har nyigen biifvit börjad, hvari den af Cervantes beträdda vanan icke utan framgång försökts. I en annan rt af detta romanslag, i den ironisk-satiriska, hvarföre Spaniorerne alltid röjt lika mycken smak som skicklighet, hafva äfven några stycken utkommit. Sålunda har den, som jurist och lyrisk poet, bekante E. de Tapia skrifvit en satirisk-politisk roman. Francisco Sereriz har utgifvit en det adertonde seklets Don Quixote, lämpad till det nittonden, åsyftande att tukta radikalismens öfverdrift; Ramon Soler har under titel: Obras del Bachiller de Canta Clara utifvit sina förut tryckta satiriska flygblad, och M. J. de Larra en dylik, under titel: Figaro. Äfven böra nämnas Mexikanerns Jos Maria Lecis Moras, och den till Amerika utvandrade bekante poeten Jos Joaquin de Moras skrifter samt den genom talrika arbeten på vers och prosa ryktbare Jos Mor de Fuentes autobiografi: Bosqujillo de la vida y escritos, m. fl. Den egentliga poesien är ännu rikare. Af dess lyriker må, utom de redan äldre och förut bekante, såsom Ariaza, Galiego, Quintana, Lista. J. J. Mora, Martinez de la Rosa, Angel de Saavedra, Trueba Cosco, Xerica, Juan Maria Maury, Tapia, Avellano, m. fl., nämnas några af de nyare, såsom: Breton de los Herreros, Juan Bautiste Alonso och Ventura de la Vega, hvilka alla tre något luta åt Melendezs skola; vidare någre af romantikerne, såsom Jost Zorilla Moral, den mest ansedde bland de yngre lyrikerne, Jacinto de Salas y Quiroga, Jose de Espron: ceda, Pedro de Madrazo, Serafin E. Calderon, hvar: Poesias del solitario äro något mer i den klassisk smaken, samt Amerikanerne Lejarz) och Echavarria Naturligtvis finnas bland dessa lyriska poemer äf. ven många lyrisk-episka, i synnerhet i romanerna: gamla nationalform; men s. k. epopter, eller egent liga hjeltedikter i den konventionella, skolmässigs formen, har den yngre spanska skaldekonsten lyck: ligtvis frambragt till vida mindre antal, än den äl dre. Likväl saknas äfven nu icke helt och bålle episka försök i den fordna formen; sålunda hade kungliga akademien år 1834 till prisfråga utsatt er sång öfver Zamorass belägring af konung Don San: cho, och vid dess förnyande följande året, tillerkän: priset åt baron de Biguöral samt Don Fernando Cor: radi. Ett år sednare utgaf Marechal de Camp Jost Joaquin de Virus y Spinola ett skaldestycke i fem sånger och hundra ottaver öfver samma ämne. E sen) de Abraham, ett poem i tre sånger, af Dor Juan de Plano, utkom år 1832. Angel de Saavedr: Duque de Rivas bade i början utgifvit ett par episke poemer, efter det s. k. klassiska receptet, och i Ot lave rime, men hvilka, lika litet, som alla dylika gjorde något större intryck på nationen. Han valde således en naturligare väg, i det han, efter engelsk! mönster, i synnerhet efter Walter Scotts, i sin morc exposito, 6 Cordoba y Burgas en el sijlo dcimo leyenda en doce romances, visade, huru man bord( förena romanformen med den gamla nationella. Dett: försök har också verkligen fästat ett närmare intresst vid nämnda vitterbetsart, och torde hos ett så rik begåfvadt folk, som Spanjorerne, säkert icke bli uta! efterföljd. I dramen hafva Spaniens nyare författare likvä ännu mer sökt närma sig den äldre smaken, ehurt man ej kan neka, att sedan de tre enheternas väld blifvit störtadt, och man ej mer öfversätter Racin; och Corneille, gör man det deremot med Victor Hug och Alex. Dumas, så att spanska skådeplatsen äf venledes befläckas genom allt aförtviflans-poesiens vanvett och ohyggligheter. De nyare hafva likväl i synnerhet sedan 1836, återvändt på den gamla ba nan. Bland författarena inom denna genre upprep vi ej de redan förut mer än en gång nämnda Mar tinez de la Rosa. Angel Saavedra, 0. s. v., uta anföra några hittills onämnda, såsom: Jose Maria d Carnerero, Juan Eugenio Hartzembuseh, son till ej Tysk Covert Spring, Jose de Castro y Orozeo, An tonio Gil y Zårate, som skrifvit en Banca de Bor bon, tragedi i klassisk stil, men äfven en Carlos en Ajofrin, en national-komedi, och Antonio Garci Guitierrez, kanhända den talangfullaste af alla Spa niens nyare poeter, som skrifvit flera komedier. l ven skådespelskonsten har i sednare tider å ny börjat höja sig och ehuru den spanska Talma, Mai quez och Ladvenant ännu icke blifvis ersatte, s ) hafva de likväl iden, som poet bekante Julian Rome: 1i Latore, och i den förträfflige Conception Rodrigue funnit icke ovärdige efterföljare, och en deklama Itionrsskola lofvar mycket för denna konsts vidare u! bildning. Afven för musikens kunskap och utveci ling är mycket gjordt genom både kungliga och er TERRASSER TE STARTEN ANTENNEN