Aftonbladet – 22 juni 1841, sida 2

ligt, alt för sin far säga, hvad hon förut anförtrodt guvervanten. Waldenborg försäkrade henne, att han intet hade något emot Stålfeldt, endast att denne ännu vore för ung att blifva husfader. Han må imedlertid,, sade han, afortfara att vara mitt biträde, och kan framdeles få förordnande att bestrida min tjenst, när jag behöfver ledighet. Så förflöt tiden, och alla voro nöjda, endast Wuldenborg syntes stundom dyster och grubblande. Emili var då alltid den enda, som kunde skingra, fast icke förjaga de moln, som hvilade öfver hans panna. Waldenborg kände ofta bröstplågor, hvilka voro en följd af hans häftiga sorg och långvariga lidande. Han var i synnerhet en gång häraf hesvärad allvarligt och måste tillkalla läkare. Stålfeldt erhöll förordnande, att under sjukdomen förestå domsagan. Med mycken skicklighet förvaltade han det nya embetet. Då tinget var slut och han återkom till Rosenholm, förklarade Waldendenborg honom sitt synnerliga nöje öfver det nit och den skicklighet, han visat såsom domare. Stålfeldt begagnade detta gynnande tillfälle. att framställa sin anhållan om Emilis hand. (Du är en redlig yngling,, svarade Waldenborg, cnaturen har utrustat dig med ljust förstånd, Emili älskar dig, tag henne, hon är mitt enda barn, ni hafva tillräckligt för er bergning. Jag önskar, alt få i stillhet lefva mina återstående dagar och förskaffar domsagan å dig; jag köper mig en gård i staden och flyttar med min 1ovisa dit; ni unga qvarstanna på Rosenholm ; jag är öfvertygad, att du med heder förvaltar ditt embete, och vi besöka hvarandra emellanåt., Så väl Stålfeldt som Emili, voro lifligt rörde af Waldenborgs godhet, och förmådde endast med tårar tolka deras tacksamhet. Innan kort hade den ömma modren, med bjertliga lyckönskningar, lagt den friska myrtenkronan omkring Emilis blonda lockar och Waldenborg hennes hand uti den redlige Stålfeldts. De båda föräldrarne