Aftonbladet – 22 juni 1841, sida 2

komanos, som författat en beskrifning öfver Madrid, :. wofvet och staden m. fl. j Inom det historiska området bibehålla Spanjoerne sitt gamla rykte, så väl genom talrika oeh i sedigna arbeten, med särskildt hänseende till den osterländska och nyare historien, hvarvid den större ;ensur-friheten kommit dem särdeles väl till pass.l: Isynnerhet förtjenar den Kongl, historiska Akadeniens. verksamhet ett ärofullt erkännande. Detj vore för långt och föga intressant att anföra allaj le arbeten som i denna väg utkommit eller deras örfattare. Vi nämna således endast Ripol, Alvarado le la Penna, Ascargota, Quintana, Martinez de la Rosa, hvilken sistnämnde i sitt verk: aTidshvarfbets andap, företagit en slags politisk, filosofisk teck-! ning af närvarande tid, Jose Munoz Maldonado, som skrifvit en berättelse om kriget mot Napoleon rån 4808 till 4814 o. s. v. Så väl hit, som till ilologien kan man råkna de nya upplagorna af Spaniens äldre klassiska författare. I den fornklassiska filologien har ingenting af vigt utkommit. Något mer har skett för Spanska språkets lexikala och gramatikaliska bearbetning, äfvensom för samlandet af de gamla klassikernas verk. Kongl. Akademien har således utgifvit en ny upplaga af Spanska diktionären. Munoz och Herrantz hafva utgifvit en ny Spansk gramatika; Calderon har begynt en revy öfver Spanska språket. Ortografien har bearbetats af Jos Maria Gonzalez. March har utgifvit ett arbete öfver synonymiken., Om verskonsten skrefvo Tracia och Maury. Afven härinnom hafva nya upplagor af gamla verk utkommit, dels i sjelfva Spanien, dels i Frankrike, England och Tyskland. Vi komma nu till vitterheten, som alltid varit och ännu är den Spanska litteraturens lysande sida; hon befinner sig visserligen för närvarande i en gäsningsoch öfvergångs-period, hvars upplösning och slut ännu icke kan med någon visshet förutses; dock kunna i denna bildningsprocess tvänne elementer tydligen urskiljas: det nationella och det allmänna Europeiska, som ännu till en del bekriga hvarandra, men hvari man icke kan misskänna den ömsesidiga tendensen att sammansmälta. Det första visar sig i det pseudo-klassiska okets afskuddande, i uppskattningen af de fosterländske klassikerne, af den på lång tid icke värderade folkpoesien, af den misskända nationalsmaken och valet af nationella ämnen och former, under det att det sednare i synnerhet söker, medelst den Franska och Brittiska litteraturen, göra de moderna intressena och den politiskt sociala riktningen gällande. Man bör hoppas att det nationella skall tidsenligt pånyttfödas genom det allmänt Europeiska, ehuru hittills mera gjorts negatift genom motarbetande af den från utlandet härstammande auktoritetstron, genom befrielsen från en ensidigt inskränkande skolaticism, med ett ord, genom bemödandet att undanrödja alla hindren för en fri, naturoch tidsenlig utveckling af den inre lifsprincipen. Ehuru Spanska nationalpoesien för närvarande befinner sig i tillståndet af en krisis, visar sig likväl redan mycken lifskraft. Bland dem, som verkadt för detta ändamål, böra nämnas Don Augustin Duran, hvilken genom kritiska afhandlingar och sina nya upplagor af Romanceros samt Teatro antiqua sökt ånyo upplifva sinnet för den fosterländska folkpoesien och nationaldramat. Så har äfven Don Angel de Saavedra genom läror och exempel, sökt bevisa, huru man kunde och borde förena det gamla folklynnet och de nationella formerna med den modernt-Europeiska kulturens fordringar. Den förut nämnda periodiska skriften Arlista har med alla allvarets och skämtets vapen bekrigat den Fransyska smaken, och ehuru hon nämner Victor Hugo och Alex. Dumas bredevid Shakespeare, Goethe och Schiller och finner dem förtjena härmas samt sjelf icke saknar fantastiska extravaganser, så värderar hon likväl Lope de Vega, Calderon och Moreto och förevarar de gamle fosterländske heroerne. Denna välgörande impuls och denna ensamt till målet ledande riktning, följa äfven de fleste nu lefvande yngre skalder; i de bättre författarnes verk röjer sig bemödandet att förena tidsandan med det Spanska lynnet, och om de än icke hittills frambragt några mästerverk, så ådagalägga likväl flera af dem en ganska aktningsvärd talang, som berättigar till vackra förhoppningar. Denna yngre skola odlar företrädesvis tvenne slags poesi: romanen och dramen, i hvilka Spaniorerne alltid utmärkt sig och äfven Idesse välja helst sina ämnen i den fosterländska hiIstorien. I dramen sluta de sig likväl mera till den gamla national-smaken, under det att de i romanen mera antagit det modernt Europeiska uppfattningsoch bebandlingssättet. Denna sistnämnda genre är likväl, i denna drägt, ännu så ny i Spanien, att nå. got eget namn för densamma derstädes ännu icke Ihunnit bilda sig, utan måste hänföras under den Il gamla, men temligen olämpliga, titeln: Novela. Sedan Spaniorerne genom sina riddare-, sedeIröfvareoch satiriska romaner och sina i hvarje Ihänseende exemplariska noveller länge tjent det öf. riga Europa till mönster, försummade de i sednarc tider förnämligast denna genre. Först då den stor lobekante ånyo derföre elektriserade hela Europa loch den öfvertygelse blef ständigt allmännare, att ro. manen vore den enda adeqvata formen för det mo. derna epos, fördes uppmärksamheten äfven i Spa nien åter på densamma, och isynnerhet på der Is. k. historiska romanen, som mest lämpade sig fö lett filosofiskt obildadt, men fantasioch bragdrik ,Ifolk. Spaniorerne hafva sjelfve gjort försök i der -Ihistoriska romanen. långt förr än denna utbildat sig flsom egen genre, såsom Bistoria de las guerras ci I viles de Eranoda, Inca Garcilaso de la Vegas Fi