Aftonbladet – 21 juni 1841, sida 3

som erfordrades. De öfrige flickorna förmanades, att med all varsarahet umgås med Emili. aHon är god,, sade Waldenborg, aoch vill icke tillfoga någon lefvande varelse ett ögonblicks lidande, och hennes förstånd eger tillräckligt ljus, för att säga henne, huru nödvändigt det är, att begagna den undervisning, hon erhåller.s — Emilis föräldrar besökte henne ofta, och emedan hon hvarje gång försäkrade sin pappa, att både ma bonne och flickorna bemötte henne med godhet, hade -alltid Waldenborg någon vacker present till hvar och en af Emilis omgifning. Troligen ökades den allmänna välviljan för Emili härigenom ännu mer,. oaktadt det påstods, att hon sjelf gjorde sig förtjent dertill. Hon var dessutom lättfattlig, och egde ovanlig drift vid sina arbeten. Mamsell Renbeck nyttjade den metoden, att utlofva någon belöning åt den, som väl och fortast hade sitt arbete färdigt, och merendels var Emili den lyckliga, oaktadt hon icke sällan hoppade ut i salen och der dansade bort en stund af den till arbetet bestämda tiden. Detta fortfarande öfverseende uti Emilis yra och iekande barnåom, skulle säkert mången ansett för en uppfostringsmetod till en odugling, men Emili var och förblef en god och älskvärd flicka. Hände det stundom, att någon försummelse egt rum, och ma bonne straffade den felande med bannor, smekte hon så länge den beskedliga guvernanten, tills hon erhållit tillgift för den felande. Hon kunde icke se någon lida, utan att känna det lifligaste deltagande. Att återställa den flyktade glädjen i deras lilla krets var alltid hennes ifriga bemödande. (Forts. följer.)