Aftonbladet – 19 juni 1841, sida 2

REVY AF TIDNINGARNE. Utan tvifvel intressar det allmänheten att få veta, hvad den goda, pressens capita tänka och åtgöra i afseende på de nyligen förefallna gatuuppträdena i hufvudstaden. Lyckligtvis hafva både Minerva och Biet i dag tagit bladet från munnen och yttrat sig med en öfverenstämmelse som icke synes vara tillfällig. Sv. Biet börjar med en insänd artikel, som säges hafva legat i beredskap förr, än något oväsende börjat, och som slutas med aftryckning in extenso af den, i devuerade bladen med så mycken afsky omtalade versen: Det är ett roligt ting, kling, kling etc., hvilken vers efter Biets utsago är den aldraförträffligaste uppmaning till massan att slå ut fönster. Derefter meddelar Bier en berättelse om uppträdet vid Grefve Horns hus förliden Thorsdag, och gör deruti till hufvudsak den omständigheten, att bland andra, äfven Grefve Frölich hade hörts yttra några ord med uppmaning till folksamlingen, att åtskiljas. För denna åtgärd ger nu Biet Grefve Frölich så många bi-sting, som i förbigående kunnat appliceras. Svenska Minerva bryr sig icke med någon relation om det som händt, utan tar blott Grefve Frölich för hufvudet, och tvålar honom allt hvad hon kan för hans bemödande att förekomma eller afstyra oväsendet. Till en början låter hon förstå, att fönster-inslagningen sannolikt uteblifvit, om icke Frölich mellankommit; vidare försäkrar hon, att Grefvens handling haft till ändamål att pröfva, hvad fotfäste riddarhus-oppositionen hade i allmänna opinionen samt att hans försök fick ett snöpligt slut, och slutligen säger hon sig hafva hört berättas, att Grefven blifvit uthvislad och icke fått tillfälle att sluta sin vackra harang., Det är möjligt att detta de godas, sätt att lugna allmänheten, kommer att väcka någon uppmärksamhet. När man sammantager omständigheterne, finner man verkligen anledning till besynnerliga tankar. Först började Sv. Biet och d:o Minerva samt deras tillgifne inom ett visst riksstånd, att tala om åtskilliga tilltänkta s. k rabulistiska uppträden, hvarom tingen annar menniska drömde, men med hvilka bemälde no: tabiliteter röjde en så nära bekantskap och en si fullkomlig visshet, att ingen annan än hufvud: mänpen syntes kunna meddela allmänheten sådane förtroenden. Sedermera, och då uppträ