Aftonbladet – 19 juni 1841, sida 2

BOKHANDELS-BULLETIN. BLOMMORNA VID VÄGEN. DIKTER AF HERMAN SÄTHERBERG. Med tvenne Musikbilagor, är den anspråkslösa titel, hvarunder Författaren till Jägarens hvila sänder allmänheten en vårfrisk helsning från den grönskande naturen derute, denna på en gång så djerfva, så vilda och så ljufvan. Dessa blommor äro ingaluada, såsom vanligen blommor vid vägen, dammiga, färglösa och olustiga, det försäkrar jag, snarare tyckas de, att döma af deras fraicheur, hafva upprunnit djupt in i skogen vid en källas rand; ty de äre friska som naturen, glada som våren och rena som vindens fläkt i den ljumma sommarqvällen. Det är med en verklig tillfredsställelse, man genomläser dessa Blomsterstycken,. Tjust och lycklig följer man den älskliga sångmön på dess utvandringar i naturens mångskiftande salar, der hon tyckes vara så hemmastad och förtrogen — är det icke solvarmt och ljufligt der i dalen, är det icke luftigt och fritt på berget, der vinden susar i trädens kronor och fågelns qvitter klingar i luften? bröstet vidgas och man drar några andetag djupare ifrån än vanligt — så har åtminstone ref. funnit sig till mods, då han genomläst det lilla häfte, för hvilket han nu vill försöka i korthet 1edogöra. Förf. börjar med att blåsa dammet af våra sinnen genom ett litet vackert stycke, kalladt Frisk luft,, deruti Sångmön och Esculapius luta sina hufvuden tillsammans om ett recept för våra dusiga förqvafda lifsandar. Vidare må företrädesvis nämnas: Lugnet i stormen och Vaggsång för den gamla tjenarinnan, hvilken något erinrar om Aladdins sång, af Oelenschläger. Det går en len, smekande slummerflägt genom detta stycke, hvaraf man känner si; betagen. Gottland fullt af välljud och kraftig poesi. Man tycker sig höra hafvets buller och känna friska droppar stönka panna och mun. Alrik och Agnes,, en legend eller ballad, vackert hållen, serdeles Agnes klagan: Med vindlätt måse, när den till jagten går Och sorglöst vingen bland hafvets böljor slår; Med andens flock, när om qvälln den hemåt vänder, I suckar Agnes sin vän en helsning sänder. Och soln blir varmare, himlen mera blå; Men inga segel på hafvet synas gå: Tillbaks och åter de fria fåglar fara; Men inga bud från min vän min helsning svara. O, gullgul sky! med ditt öga om jag såg; O, silfversvan! om jag flöt som du på våg: O, kolsvart trast! om jag flög, som du i lunden, På purpurstrimmorna långsåt blåa sunden! Några bitar i den skämtsamma stilen påträffas här äfven, som visa, att denna genre ingalunda är Förf. främmande, t. ex. ,Morgon-promenadn, Afskedssång till G. L—r,, hållen något i Bellmans anda, samt Skaldebref till C—6n, hvilka hafva ledighet, färg och naivite. Uti samlingen finnes ett och annat, som varit synligt förut, såsom verserna till Jenny Lind, och, om jag icke alltför mycket missminner mig, Fågeln, Blomman och Källan, de öfriga äro alla, så vidt ref. kan erinra sig, helt och hållet nya bekantskaper. Bland blommor, serdeles de vilda, finnas, vi vete det, äfven klippväxter och ogräs, och sällan ser man ett blomsterfält helt och hållet fritt från dessa inställsamma, härdiga, framskjutande, småförtretliga plantor, men uti ifrågavarande samling finnas högst få af det förra, och ingen af det sednare slaget — de tyckas icke trifvas rätt väl på den ängden men man (nemligen en kältrig recensent — ingen annan) kunde till exempel vilja påstå, att Stjernorna i nattenn samt ,Misstaget med rätta böra hänföras till ofvannämnda saftlösa och obetydliga slag. Tvenne musikbilagor åtfölja: Sjung och var glad, samt Alskarens serenad,. Om Författarens manår i komposition gäller, efter ref:s tanka, samma som om hans poesi; den är flärdfri, enkel, varm och öfverensstämmande — den sista eller Älskarens serenad torde vara den bäst lyckade. I de der återkommande veka tonvexlingarne med dess långsamma taktrörelse, ligger någonting behagligt lugnande och orostillande, någonting af glad vaggsång, som söfver smärtan, men derföre icke lifsandan. Skärkarlen (sockret på bottnen!) tillhör dock priset; det är i alla afseenden det förtjenstfullaste, och ref. kan icke hindra sig från att bevisa sitt påstående, genom anförande af slutet, viss att man, efter genomläsandet af detta lilla prof, icke skall kunna underlåta att göra bekantskap med sången i sin helhet: På en ödslig häll Står mitt lugna tjäll Bland de tumlande vågornas lek: