Aftonbladet – 19 juni 1841, sida 2

läggningen. — Det hade varit svårt för Roselli och kanske omöjligt, att förmå Waldenborg besagna läkemedel, ty yrseln urartade till vansinnighet, om icke han vid hvarje besök åberopat hälsans återvinnande, såsom enda vilkoret att kunna anställa efterspaningar, hvilka hittills varit fruktlösa, ehuru Roselli sökt och erhållit biträde af flera personer, som genom hans längre vistande i hufvudstaden, till honom kommit i förbindelse. — . . Några taflor af Emilis hand, hvilka hon gifvit fru Reversi, prydde väggarnei det rum Waldenborg nu bebodde. Desse voro för honom dyrbarheter, serdeles den, på bvilken hon tecknat afskedsscenen, då hon och Waldenborg för sista gången sågo hvarandra. Likheten, äfvensom de sorgliga uttrycken i bådas anletsdrag, hade hon fullkomligt träffat. Waldenborg begärde, som en godhet af fru Reversi, att få köpa taflorna för hvad pris som helst, och ehuru frun ogerna skilde sig från dem, ville hon icke neka honom denna uppoffring. Waldenborg som högt uppskattade deras värde betalte dem dyrt. — Roselli fortsatte sin verksamhet så väl i egenskap af läkare, som att efterforska Emili; men i båda fallen voro hans bemödanden lika otacksamma. Waldenborgs tillstånd tycktes icke gifva bopp om förbättring och alla försök att återfinna Emili, voro ännu efter trenne månaders förlopp lika fruktlösa. Roselli hade genast tillskrifvit den gamle Firman och till en början endast anmält, såsom anledning till dröjsmålet af hemresan, att Emili sjuknat, samt att sinnesrörelsen deröfver så häftigt verkat på Waldenborg, att han icke kunde skrifva, utan anmodat läkaren härom lemna un