Aftonbladet – 18 juni 1841, sida 2

gjutit öfver Eders Kongl. Maj:ts lefnad, bör i synnerhet utmärkas Eders Kongl. Maj:ts höga be:tämmelse, att bli va Stammoder för ett nytt Könrungahus, rid hvilket detta urgamla och frejdade land fäster de jusaste förhoppningar om en ärofull och lycklig samtid. Bondeståndet tillönskar Eders Kongl. Maj:t i denna inderdåniga och hjertliga afskedshälsning den Allsmäktiges bistånd, att fortfarande pryda thronen med de dyra pligters helgd, som denna bestämmelse kräfver. Då skall ock Eders Kongl. Maj:ts älskade namn förena sig med deras af Sverges Drottningar, som i folkets hjertan qvarlemnat en kär åminnelse, icke blott af en upphöjd plats, utan i synnerhet af upphöjda tänkesätt, varm menniskokärlek och rena busliga dygder. Ur Hr Landtmarskalkens till Kronprinsen: Om någonsin en ung Furste varit manad, ätt egna alla sina själs ädla krafter åt sitt höga kall, så är det H. K. H. Hertigen af Skåne. H.K. Höghet, sem, vill Gud den Allsmäktige! en dag skall sitta på Skandinaviens throner, omgifyen af tvenne trogna och trofasta folk, skall, jemte thronerna, efter Far och Farfar, ärfva dessa folks kärlek och tillgifvenhet. Men kärleken har sina fordringar. och tillgifvenheten är ej fri från anspråk : och Nordens folk äro af ålder vande, att se sina Konungars höga och stora egenskaper motsvara de största fordringar och uppfylla de högsta anspråk. Våra häfder och verldgens häfder tala om Gustaver och om Carlar, upprätthållande vår sjelfständighet, ordnande vårt samhällsskick, hägnande vår lagbundna hihet; och folket förväntar, att hvarje Svea Konung skall höja Sig till jemnbredd med dess störste. Verlden ser Honom på lagerkrönt, fastän grånad, bjessa, lugn och stark bära Sin förvärfvade dubbelkrona. H. K. Högbets höga Föräldrar, egande allt hvad som kan egas, gifva föredömen af egenskaper och dygder, önskliga dock svåra att hinna, prisade kring länder och riken, — och dem en Son aldrig kan glömma. Då H. K. Höghet sålunda skådar kring Sig, finner Han, uti det närvarandes verklighet och uti det förflutnas minnen uppmaning mera än nog, att väl odla det frö till verksamhet och handling, som en fulländad uppfostran nedlagt uti H. K. Höghet varma sinne och ädla hjerta. Men hvarken det närvarande eller det förfutna kan lösa framtidens gåtor. Folken äro skakade af en mäktig anda och tidens genius går fram med bevingade fjät: dess fut rörer jordens yta och dess anlete höljes af molnen Mången tycker sig märka, att det är egoismen, åtföljd af sjelfklokhetens ock njutningsbegirets skaror; andre gissa, alt det är en civilisationens stallbroder, som med fulla händer utkastar de frön, hvaraf en ny brodd skall uppspira. Folken skönja ej hvad frukt den grönskande brodden skall bära; men Fursten måste veta det, om hans namn skall gå till efterverlden med beundran och välsignelse, och Skandinaviens Konung eger dubbla förpligtelser att uppfylla, äfvensom fördubblad ära att skörda. De båda folk, som anförtrodt sig Hans ledning, hafva mycket att önska och myeket att värna; de hafva mycket att bibehålla och förvara; mycket att rätta och förbättra. Hos Konungen vänta de att finna ljus och vilja och kraft, i fredlig idrott, likasom i krigets buller. Hos Konungen vänta de att finna den Vises blick och den Starkes arm. Måtte Himmelens lyckligaste stjernor alltid lysa öfver Eders Kongl. Höghet, vår Kronprins, Eders Kongl. Höghet, vår Kronprinsessa, och Deras Kongl. Högheters Att; detär Ridderskapets och Adelns mest innerliga och uppriktiga önskan. Men, ehvad öden vi än gå till mötes, lycka och framgång, eller strider och fara, skall Sverges Ridderskap och Adel uti tillgifvenhet och trohet aldrig svika. Ridderskapets och Adelns forntida ära har alltid varit att tjena fåderneslandet och följa Konungen; dess nuvarande pligt och framtida ära bjuda samma läror; och Ridderskapet och Adeln skall uti nit och trofasthet aldrig afstå från det främsta rummet, som från ålder gifvit Ridderskapet och Adeln den sköna rättigheten, att närmast sluta sig till Konungen och det Kongl. Huset.n Ur H. EK. H. Kronprinsens svar: eDessa uttryck af Ridderskapets och Adelns välvilliga tänkesätt, väcka hos Mig den lifligaste erkänsla. Min Gemål och Jag hafva med djup rörelse rönt det hjertliga deltagande, hvarmed Ridderskapet och Adeln följt den vigtiga handling, då Vår äldste Son förnyade sitt förbund med Himlen, och inträdde på ynglingabanan. De frejdade föredömen, som af Eder blifvit återkallade, och de förhoppningar, Eder välvilja fäster vid Hans framtid, ålägga Honom stora förbindelser, lika heliga, som svåra att uppfylla. Framgången af menskliga bemödanden är icke alltid beroende af den ädlaste vilja; men det, som beror af den offentliga mannen, är ett rent uppsåt att gagna sina likar, och en oskrymtad vördnad för sanning och rätt. Det har tidigt varit Vår omsorg, att väcka och fostra dessa tänkesätt i Våra Söners unga sinnen. Historiens häfder lära oss, att hvarje tidehvarf egt sina strider, att i andligt och verldsligt afseende utkämpa; samtiden mäktar icke alltid aut rättvist bedöma hvarje länks betydelse i verldshändelsernas oändliga kedja; men det vore att försvaga menniskans förmåga, att bestå under pröfningarna, om Hon misströstade, att en vis försyn leder dem till ett gemensamt högre mål — folkens förädling och sällhet.n Ur Kronprinsens svar till PresteStåndet: AV: mmdmaa Ålss mad sun nanl:a sillfradecfällelse den