anmärkte, det hon ansåg Emili ännu nog ung; och trodde, att ett par år borde pasera innan brölloppet. Waldenborg ogillade icke hennes mening; han föreslog att Emili under denna tid borde lemnas uti en välkänd pension i hufvudstaden, för att der fullkomna de naturliga anlag hon visat, uti de af honom så högt värderade talangerna musik och ritkonst, och tillika grundligt. lära franska språket. Några moderna hamdarbeten må också härtill räknas som en bisak, tillade han. : Detta ökade ännu mera föräldrarnes tacksamhet för Waldenborg, serdeles som han åtog sig bestridandet af alla kostnader. Förtjust blickade den lyckliga modren in uti framtiden, såg der sin Emili beundrad af alla, icke allenast som den sköna, utan äfven som den vittra grefvinnan Waldenborg. — Omkring nästkommande midsommar bestämdes tiden, då föräldrarne och Waldenborg skulle åtfölja Emili till hufvudstaden: Han lemnade den aktningsvärda familjen och förnyade sitt löfte, att innan julafton vara hos dem, steg upp i sin vagn, nickade ännu ett farväl, och snart hade de raska hästarne bortfört honom från Emilis tårfulla blickar. se Under hemvägen öfverlemnade ban sig åt inbillningens rika försköning af framtiden; — huru ogerna hade han aflägsnat den efterlängtade tidpunkt, då han skulle kalla Emili sin maka ; men hans medfödda känsla för talanger, ålade honom denna uppoffring; ban drömde sig belöningen vid Emilis lysande inträde i verlden, och kände sig lycklig. — Nu sysselsatte han sig med planer, att försköna det af naturen vackra Rosenholm;, som han bebodde, till Emilis emottagande. Han uppgjorde, förkastade och åter uppgjorde i tankarne nya förändringar så länge, tills vägen tog af in i alleen; här mötte och emottog honom hans vän, den redlige Sommer, församlingens pastor, som itföljde honom in uti hans tysta, men trefliga boning. Nu perättade Waldenborg