Aftonbladet – 16 juni 1841, sida 2

vägrar Regeringen sitt bifall till förslaget, med förklarande, att denna vigtiga del af lagstiftningen bör blifva föremål för vidare behandling, i sammanhang med förslaget till ny allmän civillag. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer äfven vid nästförutgångne 2:e Riksdagar för deras del beslutat, hade Rikets Ständer genom skrifvelse den 40 sistlidne Oktober förmält sig, ändamål af rättegångsordningens förenkling och förbättring, anse L:gmansrätter, Kämnersrätter och Riddare-synerätter böra afskaffas, samt i detta afseende framlagt förslag till författning, hvarigenom åtskilliga delar af Rättegångsbalken, äfvensom af Utsökningsoch Jordabalkarne, skulle ändras eller upphäfvas. Lagmansrätterna, säger Regeringen, härleda sig rån samma tideh:arf med Sverges äldsta lagstifning. Frågan om deras bibehållande eller afskaffande är af stor vigt, och måste betydligen inverka på vår allmänna lag och rättegångsordning, hvaraf det, som rörer Lagmansrätterne, utgör en väsendtlig del. Fastin Lagstiftaren ej bör anse sig bunden af en gällande lags ålder, fordras dock en klok varsamhet, att han noga undersöker, huruvida det nya, man vill införa, är bättre, än det man vill afskafra, Af Justitiestatsministerns embetsberättelser inhemlas, att knappt en tredjedel af de vid Lagmansrätterna afdömda målen derifrån fullföljas; och häraf visar sig, att dessa domstolar icke sakna parternas förtroende. Fullföljden af mål omedelbart från Häradsrätt till Hofrätt, skulle medföra mycken kostnad för de rättssökande och öka arbetet i Hofrätterna, hvilka, redan nu urståndsatte att under det löpande året afdöma alla då inkomna vademål, måst balansera en tredjedel deraf till det följande; hvaremot Lagmansrätterna icke finnas öfverhufvud uppskjuta mera än hvart 33:e mål. Således, om man vill, genom afskaffande af Lagmansrätterna, påskynda afgörandet af tvistemålen: så måste man antingen inrätta flera Hofrätter, eller ock betydligen öka antalet af embetsoch tjenstemännen i de nu befintliga. Göras Hofrätterna till andra instansen, så följer deraf vidare otvifvelaktigt, att flera saker, än nu, komma att dragas under Högsta Domstolens pröfning:; och då blefve nödigt, att fördela denna domstol på två divisioner, derigenom kostnaden för densamma skulle fördubblas, oberäknadt att åtskilliga andra olägenheter kunde härflyta. Af dessa orsaker, och enär det nya lagförslaget ännu icke kan till slutlig pröfnirg hos Konungen och Rikets Ständer förekomma, bar Regeringen icke funnit tillräckliga skäl att nu införa den ifrågavarande förändringen, samt vägrar således för det närvarande sitt bifall så väl till Rikets Ständers förslag, om indragning af Lagmansrätterna, som ock till det, i sammanhang med frågan härom, föreslagna afskaffande af Riddare-synerätter och Kämnersrätter. Rikets Ständer hade beslutat strängare ansvar ä fånge, som öfverfaller vaktbetjent eller fångförare samt utsträckning till dessa af den rättighet, lagen lemnar Rättens betjente att vittna i egen sak. Regeringens svar: Instruktionen ef den 4 Oktober 1803 för vaktmästare vid Smedjegårdshäktet, och Fångreglementet af samma dag, i hvad derigenom stadgas, att fånge, som med ord eller gerning förbryter sig emot vaktbetjeningen, skall straffas efter hvad krigs-eartiklarne om vakters förolämpande och öfverfallande stadga, hafva icke blifvit upphäfne genom Kongl. Förklaringen den 33 Mars 1807, utan måste anses ännu vara till efterrättelse gällande; och hithörande bestämmelser i krigsartiklarne, 6 kap. 14 S, innefatta, att fånge, hvilken med hugg och slag öfverfaller den, sem vakt och vård om honom hafver, skall straffas med 20 par spö eller 44 dagars fängelse vid vatten och bröd, och att detta straff bör, sedan utslaget derom vunnit laga kraft, genast gå i verkställighet, utan afseende på beskaffenheten af det brott, hvarföre han biifvit häktad, eller att samma brott då ännu icke kan vara pröfvadt och afdömdt. Häraf följerr att hufvudsakliga ändamålet med Rikets Ständers förslag är vunnet, äfven utan att något nytt stadgande i denna del utfärdas; vid hvilket förhållande, och då förslaget för hvarje, äfven den minsta våldsamhet, som medför blånad eller blodvite, stadgar dödsstraff, hvilket innefattar en öfverflödig stränghet i lagstiftningen, Reg. finner sig ej böra till förslaget i denna del lemna bifall. . Den begärda förklaringen i afseende på 41 af 47 kap. Rättegångsbalken har Reg. deremot funnit godt gilla och antaga. Rikets Ständer hade, med afseende på skogseffekters stigande värde i sednare tider föreslagit, med ändring af 62 S:n i Skogsordningen, högre bötesbelopp i åverkansmål i de flesta fall, som nämnas i den :n. Reg:s svar: De föreslagna böterne för vissa slag af åverkan synas alltför höga i jemförligt förhållande till de böter, som för andra brott finnas i lag och författningar bestämda. Skrifvelsen utmärker för öfrigt icke, huruvida den i 62 af 1805 års Skogsordning föreslagna förändring skulle anses utsträckt jemväl till förbrytelser emot 63 , hvilken angår åverkan på allmänning och andres enskilda ägor, ehuru meningen kunde förmodas vara sådan, enär, genom förordningen den 48 Dec. 1823 stadgas, att de i 63 omförmälda slag af åverkan skola beläggas med lika böter, som 62 utsätter för dylik åverkan, å kronans parker, gehäg och djurgårdar, äfvensom förslaget icke vidrör 23 , angående ansvar för åverkan den boställshafvare föröfvar på sitt boställe, ehuru 23 ej annorlunda bestämmer boställshafvarens ansvar, än så, att det skall utgöra dubbelt bötesbelopp emot hvad för åverkan på allmänning