Aftonbladet – 11 juni 1841, sida 3

ta skall sluteligen leda. Ja till krig och stater störtande skall det leda. Vi hafva ett så färh exempel i Hussiter-krigen uti destora bond-upprorer uti Tyskland, t) der thronen och kyrkan voro liks hotade, att vi borde akta oss för att lysnma till da gens nyhets-läror. Nej, må vi behålla den Katholska Religionen, ty den är Adelns, presterskapeis och thronens säkraste stöd.p t) Våra talares förskräckelse för Franska revolutionen. ER — — Vi anmärkte i går ett par talande prof på Svenska Biets lögvaktighet, och, förmodligen för att söka vederlägga oss, gifver Biet i dag ett annat. Det producerar nemligen, i anledning a! Aftonbladets anmärkning, att ceremonielet vid H. K. H. Prins Carls konfirmation hade ett ovanligt katholskt utseende derigenom, att tio prelater stodo för altaret, ett betyg ur Riksmarskalks-embetets anteckningar öfver H. K. H. Kronprinsens konfirmation år 48435, att sju biskoppar och 3 pastorer då stodo för altaret. (Mu var det en pastor och nio biskoppar). Denna upplysning anse vi oss jemväl böra lemna åt våra läsare, då den visar, att det tillgått på samma sätt en gång förut. För öfrigt finner man, att detta icke vederlägger den i förbigående helt lindrigt gjorda anmärkninger, att i de många biskopparnas uppträdande för altaret låg något katholskt, då med detta ord vanligen förstås den yttre och verldsliga ståt, hvarmed katholikerne utstyra eller omgifva sina andliga förrättningar. Det är likväl icke i afseende på denna punkt, som Svenska Biel i dag ånyo försyndat sig. Men straxt efter den nyssnämnde upplysningen tillägger det: Det torde visst förundra mången, huru hvad som i våra kyrkliga bruk är mer selier mindre Lutherskt kan intressera eller bepkymra Aftonbladet, en tidning som en gång för alla ställt sig utom kristendomens gebiet, genom att förklara dess dogmer och mysterier för prestdikter och dess verksammaste apostel för vansinnig., Denna beskyllning är låg och obefogad i samma mån, som den är lemnad obestyrkt af citationer. Utan tvifvel finnes för öfrigt ganska mycket i de rådande kristna statsreligionernas trosläror och ritualer, som synes grunda sig icke på skriftens ord utan snarare på ett missförstånd deraf, hvilket åtminstone måste vara händelsen med en del punkter, hvarom theologerne sjelfve äro af olika tankar; men om Aftonbladet äfven hade någor gång uttryckt denna öfvertygelse — vi hafve imedlertid nästan aldrig blandat oss i religionstvister, — så är detta något helt annat än att förklara kristendomens dogmer och mysterier,, d. v. s. alltsammans, för prestdikter. Också lärer det väl få medgifvas, att om vi emellanåt sett oss nödsakade att lägga upp Hr vice Kurhuspredikanten Angeldorff för en stut, så innefattar detta ingalunda något hädande af kristendomen, utan tvertom en stor tjenst åt densamma; och äfven vår aktning för sjelfva Presteståndets yttre attributer är så stor, att om vi ännu någon gång se oss föranlåtne att vidtaga denna operation, så skola vi med all skyldig varsamhet vika upp prestkappan, för att sedan få klappa skenheligheten ur sjelfva lekamen.