Aftonbladet – 11 juni 1841, sida 3

Men mången har så lä:t att sätta rim på allt, Så att hans sånger bli båd lingre än han ville Och annorlunda tusenfallt — Då ser han tydligt, att han är ett snille. Och inser han att med räson Allt hvad han skrifvit ej kan ansestika lyekadt, Han tröstar sig på den fason Att det ej mening är, det är inspiration, Han skrifyer mer och låter tryckat. Af brist på sund kritik man vinner säkerhet, Sen går det af sig sjelf (ty pindens farväg sluttar), Sen gör man poesi med mycken färdighet Och lika fort sem tanken skuttar. Men håll! jag H:r gått alltför vidt : I ifver att mig sjelf beskratta, Nog finnas fuskare med andra fel än mitt, Och många äro de, som fuska och författa. J Fruar! sägen mig, har det ej ofta händt Att med otålighet ni sett er namnsdag stunda, Och edert ljufva hopp om någon kär present Sig snöpligen till slut i sorglig visshet vändt; Ty eder man ha hoppats annorlunda? Ja, äkta män tro ofta att man bör På namnsdagsgåfvor ej för mycket depensera, Men för besparings skull det oråd ta sig för, Att några namnsdagsvers i stället komponera . . . Att skrifya sådna vers är visst elt stort besvär, Och visst får poesin och smaken sina slängar, Dock, när man riktigt vill, allting ju möjligt är, Hvad gör ej Svensken för att slippa ge ut pengar! På julklappsvers har mången stor poet, Och många små också, begynnt den vittra kosan — Men nog jag ordat har om vers isynnerhet, Låt oss i Herrans namn nu skrida fram till prosan. En känslofull mamsell af häftig kärlek brinner, Exempli gratia, för någon skicklig prest, Men när hon älskar aldrabäst Hon honom hård och kall, och kanske trolös finner; Då gör hon en Roman, deri bjeltinnan År lagom ful, men mycket, mycket söt, Med mycket tycke af författarinnan. Der bjelten är en prest, som otacksamt försköt Den hulda engelns kärlek, men med åren Han ångrar sig likväl — och slutligen hon fåren , .