Aftonbladet – 9 juni 1841, sida 3

af 4 Rdr Bko för årgången. REVY AF TIDNINGARNE. (Slut från gårdagsbl.) Slutligen påstår Östgötha Correspondenten, at! oppositionen hade tvänne hufvudsaker, att uträtta: 4:0 Att försona konung och folk med hvarandra, och 2:0 ett förnuftigt representaionsförslag. Det sednare borde visst vara och var äfven oppositionens hufvudsak; men att det förra eller att försona konung och folk) hörde till riksdagsgöromålen betviflas. Visserligen talade flera tidningar, och i synnerhet f. d. utgifvaren, Hr Johansson vid riksdagens början åtskilligt härom; men man har sett rätta betydelsen af ordet, sedan Minerva af Hr f. d. utgifvaren blifvit ånyo uppsatt på besagde käpphäst och skojar omkring med samma tal om försoning, och påstår, att den redan bordt vara tillvägabragt blott genom de nuvarande rådgifvarnes utnämnande. En som vore mindre frasmakare och litet mer bekant med affärerne, än OÖstgötha Correspondenten, borde för öfrigt hafva insett, att dylika försoningsverk i och för sig sjelfva alldeles icke angå riksdagsmännen. Grundlagen föreskrifver helt andra saker, som dessa skola uträtta, och de göra klokast i att icke kompromettera sig med försök, öfver hvars lyckliga utgång de ingenting kunna bestämma. För vår del skulle vi tro, att om Ostgötha Corresp. skrefve några betraktelser öfver fiendskapens uppkomst och orsaker, jemte de respektive parternas lynnen och olika anspråk, samt Hr Johanson sedan till komplett evidens deducerade, hvari försoningen består och huru den tillgår, så kunde detta angelägna ärende dermed vara afgjordt. Då vi här ofvanför beskrifvit Ostgötha Correspondentens betraktelser, såsom brokiga och osammanhängande, anse vi oss skyldige att för dem, som tilläfventyrs ej känna betraktelseförfattarens nästan oupphunna förmåga att korcipera utan bestämda grundsatser eller bestämdt syfte, derpå lemna ett prof. I första artikeln eller dagsverket den 26 Maj ordar betrahtelseförfattaren som följer: Vi hafva ogillat den närvarande Riksdags-oppositionen, antydande behofvet af en annan, af en ny opposition, som — relativt till den vi ega — borde strida sin strid för nödvändiga reformer, med mera kombinerad kraft, och i följe af åsigter, som äro mindre theoretiskt, än praktiskt möjliga, mindre grundade på utifrån bemtade statsmanna-ideer, än på urgammal fosterländsk botten, mindre på retande och skakande ytterligheter, än på lugn och besinning, värdiga en nation. Vi skola icke låta narra oss, som bunden i fabeln, att släppa det köttstycke, som vi hålla i munnen, för att tillegna oss skuggan. En historia, så gammal som vår, kan ej vara utan allt godt och hvarföre öfvergifva det? Eller kan man verkligen vara nog enfaldig att tro, det alla våra förfåder voro dumhufvuden, och att det endast är vår Riksdags-opposition, som fått all visdom på sin lott? I så fall, har Försynen tills dato varit verlden bra ogunstig. Dock, hvarföre göra oss löjliga inför hvarandra med sådana inbillningar. I alla dagar hafra menniskorna velat framåt, och om vi äfven skulle vilja det mera än våra förfäder, månne vi äfven vilja det lika allvarligt och lika sannt fosterländskt, som de? I ländernas politiska sträfvanden intaga också ej mera de monarkiska, de aristokratiska, de hierarkiska, kort och godt, de privilegierade intressena, såsom fordomtimma, någon öfvervägande, besjälande plats. Det är, för att säga det, med ett ord, de demokratiska elementerna, som utgöra de lefvande, de framåt drifvande krafterna inom samhällsskicket. Men då vi erkänna detta, erkänna vi likväl på intet vilkor något oinskränkt inflytande åt dem. Icke endast att vi fordra, det de öfriga elementerna inom staten måge lemnas tid att öfvergå och förmedla sig med desse sednare, utan man måste i denna öfvergångsformation äfven rådfråga våra äldre institutioner. Alt på en gång resa sig såsom kämpar för alla de frihets-theorier, som Frankrike i ett sjukligt, revolutionärt tillstånd mera oredigt drömde sig, in klart tänkte sig, bevittnar egentligen ej utbildning till förståndet, utan tvertom ganska mycken nskränkning. Om allmänheten skulle vara känslolös för alla lessa den gode Betraktelseforfattarens löften, och ro med oss, att man i vår tid föga bekymrar sig om tidningsredaktörers bigter och sjelfbesännelser, så behagade den besinna att Östgötha korrespondenten för närvarande befinuer sig i ;n obegriplig ställning, d. v. s. i den ställningen att icke kunna begripas. Liksom man från ett visst håll ropat till folket, förstån då er regering, så har och Östgötha korrespondenten funnit sig nödgad ropa till sina prenumeranter: pförstån då er korrespondent ! Vår ställning (Ö. C:s), säger han, bör blifva begriplig för en hvar, allt som vi hinna att visa, att det icke är vi, utan vår närvarande Riksdagsopposition som vikit å sido ifrån majoritetens önskDet var nu tid att resa hem, men ännu uter rm 0 ok mA Bm