Aftonbladet – 9 juni 1841, sida 3

som föllo honom mest i smaken eller stodo när mast. I ädel sjelfuppoffring sysselsatte sig flic korna att breda smörgåsar åt det öfriga sällska pet, men voro vid utdelningen af dem ej allde les opartiska. Isynnerhet hade Mathilda en ser deles omsorg om Lindner, och hade dervid nä stan helt cch hållet glömt sig sjelf, om ej Lind ner haft omtanka om henne. Halfvran går! uppstämde prosten, och ögon blickligt inföll karlekören, fortsättande den gamla välkända sången. Måltiden fortsattes en stund och sedan slogs det fradgande ölet i den stor: silfverbägaren, hvilken gick hand ur hand, och stundom återkom för alt påfyllas. Jägmästarer hade för dagen bestått det vilda, och sedan de var serveradt framkommo stora fat med smul tron. Omgifna med den gräddstarka mjölken förnöjde de både smaken och ögat, och en präk tig ostkaka slutade anrättningen. Låt oss nm tacka Gud för maten, sade prosten. Händern: knäpptes tillsammans, det blef tyst för en stund och sedan höjde sig åter den fridfulla gädjen p lätta vingar. Men prosten äskade ännu en gång ljud. Gla sen voro fyllda, och vid prostens sida stod er tallrick, hvarpå lågo musikaliska akademiens kal lelse till Lindner, och hans fullmakt. I ett en kelt, hbjertligt tal tolkade prosten anledvinger till den skål han ämnade föreslå, och den glad: öfverraskning, hvilken ej mindre Lindner och bans Mathilda, är de andra vännerne erforo, stoc med lifliga färger målad på deras ansigten. Der gaf sig luft i ett skallande hurrah!s men af pro. stens allvarliga min kunde man sluta, att har ännu hade någonting på hjertat. Han tillkän nagaf då att Lindner begärt hans dotter, ned kallade himlens välsignelse öfver det unga paret och bad sina gäster tömma en skål för dess väl gång. Mathilda sjönk i sin Lindners armar, oc uppbar tillsammans med honom en rik skörd a varma välönskningar.