Aftonbladet – 9 juni 1841, sida 2

veta hvaråt, och en och annan förmanande blicl från mödrarne var nödvändig, för att de ej skulle intaga en alltför beqväm ställning. cOm det är några af herrarne, som har någonting otaldt med hvarandra, så vet ni hva våra krus finnas,, sade prosten, och gaf sedar ungdomen en uppmaning att aröra på sig,. Der lät ej säga sig detta två gånger. Inom någr: ögonblick hade svärmen spridt sig ut öfver fäl tet, och åter samlat sig, för att springa sista pa ret ut. Blott Lindner saknades. Prosten had vinkat honom till sig, och var som bäst inbe: gripen med honom i ett lifligt samtal, hvara dock omgifningen ej kunde förnimma ett ord Mathilda, som kände en liten förtryte!se öfver att pappa kunde så uppehålla Lindner, gjorde sig skyldig till åtskilliga distraktioner, och ficl af Augusta uppbära mången satyrisk anmärk ning öfver, att hon ej passade på sina turer, o s. v., men Mathilda lät ej rätta sig härutaf, utan när det drog alltför långt ut på tiden, föreba hon, att modren vinkade åt henne, och skiljd sig ifrån kamraterne. Modren, som väl såg, hu det egentligen stod till, begagnade tillfället, fö att tala några ord med Mathilda om hennes hjer tas angelägenhet, och af hennes kärleksfullt tack samma blickar kunde man sluta, att det ej va någonting oangenämt, som modren hade att säg; henne. Se så, gå nu till de andra, och låtsa ingen ting om så länge, sade prosten till Lindner och med ett glädjestrålande ansigte gjorde denn sig färdig att hörsamma uppmaningen. I det samma var modrens och dottrens samtal slut och hvad var naturligare, än att Lindner och Ma thilda, som nu träffades på en punkt, kommo at utgöra elt par i den ännu fortfarande enkleken Mathilda hade, måhända af tankspriddhet, för gätit alt taga sina handskar på, och Lindner, d han nu för första gången kände bennes varm hand i sin, och deras väsenden elektriskt ström