Aftonbladet – 9 juni 1841, sida 2

RENSA KEN SNSAASES HÖÅKNINGEN. IDYLL. UL. Ungherrarne hade begifvit sig till sjön der bort: om berget, för att bada, och fliekorna! skola v våga följa dem dit bort, der hängbjörk, pil och vide bilda ett dunkelt hvalf öfver bäcken? st hur det klara vattnet glider fram öfver perlsan den! icke behöfven I frukta att såra edra fötter och detta af lian skonade höga, mjuka gräs, hui längtar det icke att få smeka edra mjella lemmar Hvad ser du lilla fogel der uppe på grenen! hvem har gifvit dig låf att frossa af denna ögat förbjudna frukt, hvilken kyskhetens Hebe en dast vågar bjuda gudarne? dock, du må gern: vara, ty du kan sjunga — men icke tala. I Och du klara vatten, som får smyga dig si tätt intill de charitiska formerna — hvarför stan nar du icke? hvarför far du så obekymrad bort? — dock, du må gerna fara, ty du vet e fatt värdera din lycka. ms Och j, doftande blommor, som, likt Österlan dets slafvinnor, liggen framstupa, länge sedan edr isköna herrskarinnor lemnat er — hvarför rese: 1; eder icke åter upp? blefvo edra stänglar brut ne, eller är det för att j sörjen? dock, gern förblifven j i eder ödmjuka ställning, för att fö ,vandraren utvisa den plats, der skönheten up :penbarade sig i sin ohöljda sanning. I Med håret fuktigt och bortstrukna lockar, be gåfvo sig flickorna, under skämt och sång, till baka till ängen, der man öfverenskommit on fatt åter samlas. Men under vägen plockade vid åkerrenarne blåklint, och snart hade hva Toch en prydt sin tinning med en krans. 1 Solen tycktes i dag ej vilja stiga ned från si höga plats. Det var nödvändigt, att under nå gon lummig ek fly undan för dess eldblicka doch badet, som väl uppfriskar, men tillika mat! dtar, gjorde en stunds hvila ännu mera nödvän dig. Ungdomen slog sig derföre ned på en skugg