Aftonbladet – 9 juni 1841, sida 2

en tom chimär, hvilken icke kunde verkliggöras. Spanien sjelf hade gjort sig all möda, att så länge som möjligt vidmakthålla denna föreställning om saken, emedan det fruktade, att förslagets verkställande skulle medföra fara för dess besittningar på Amerikanska kontinenten, från Englands sida och sedermera från Förenta Staternas. Denna konsideration vann till och med öfvervigten öfver utsigten till dej oberäkneliga fördelar, som Spanien kunde hoppasl att skörda af en direkt snabbare kommunikation med sina så rika provinser, Chili och Peru. Skeppsfarten dit var derföre, och är ännu i-denna dag, tvungen att taga den oändligt långa och alltid med stora faror förenade vägen omkring södra spetsen af Amerika. Spanien sjelf lät sin silfverflotta lägga till på östra kusten af näset, i hamnen Puerto Bello, under det att de dyrbara laddningarne af ädla metatler, hvilka årligen från guldoch silfvergrufvorna i Peru och Chili vandrade till moderlandet, hvars förnämsta, ja, en längre tid nästan enda, hjelpkälla de utgjorde, transporterades till hamnen Panama på vestra kusten af landttungan, och derifrån på mulåsnor, på en nästan blott för dessa djur gångbar, men för hvarje främling omsorgsfullt stängd väg, öfver näset till Puerto Bello, för att der inlastas på de gallioner, som skulle föra dem till Europa. Spanska politiken trodde sig böra strängt förhindra främlingars inträngande på det inre af näset, i afseende på undersökningar af dess topografiska beskaffenhet och möjligheten af en direkt kommunikation emellan de båda hafven. Å andra sidan trakterades de till dessa kuster ankommande resande med berättelser om ofantliga marmorberg, hvilkas spetsar förlorade sig i skyarne och bildade en oöfverstiglig skiljevägg emellan näsets båda kuster; med afskräckande skildringar af de ogenomträngliga urIskogar, hvarmed sidorna af dessa berg voro beklädda, och i hvilka vilda djur, fruktansvärda vidunder och giftiga ormar af alla slag stridde med menniskofätande kannibaler om öfverväldet. Landets invånare Isjelfve, som sysselsatte sig med jagt, något åkerbruk, koappt så mycket, som de för egen nödtorft åSbehöfde, och vid kusten idkade fiskeri, samt sällan ikommo längre än närmast omkring der de bodde, trodde merendels på dessa med afsigt bland dem utspridda berättelser, och ännu i denna dag kan Iman få höra dem repeterade med en ton af den ininerligaste öfvertygelse af Bogas — ett slags halfvilda bönder. ihvilken äfyen de Spanske författare, som skrefyo om dessa länder, ingalunda funno för godt att upplyfta. iTvertom var det de, som först utbredde den meninigen, att planen till en kanal emellan de båda hafven redan derföre vore overkställbar, emedan det fanns en så enorm skilnad emellan höjden af Atlantiska och Stilla hafvet, att öppnandet af en kanal ifrån det förra till det sednare, hvilken i alla händelser måste ledas nästan helt och hållet under fjorden genom de föregifna kolossala bergväggarne, ikunde medföra den uppenbaraste fara för en öfversvämning, kanske förstöring, af alla öarna i den fvestindiska arkipelagen, och måhända för sjelfva Euiropa, genom vattnets inrusande med oemotståndlig Åkraft från vester. Alla dessa omständigheter ansåägos ännu för obestridliga sanningar, till och med Hänge efter sedan dessa provinser redan afkastat det Spanska oket, tilldess omsider, genom bildandet af åden nya staten Columbia, landet blef mera tillgängligt för resande, och fortsatta vetenskapliga forskningar småningom öfver detsamma spridde mera jus. Framför andra tillkommer den Amerikanske lingeniören Falman förtjensten, att först hafva lemnat noggrannare upplysningar öfver Panama-näsets topografi, hvilka stodo i den största motsats till de åBsigter, hvilka hittills derom varit gängse. Andra re.åsande fortsatte det påbegynta arbetet, och ju mera det så länge med konst bibehållna täckelset sönder fjrefs, ju mera vann iden om möjligheten af en ge nomfart åter rum. Men republiken Columbia sjelf ännu i födslosmärtorna efter den nya sakernas ord ning, söndersliten af blodiga inre parti-strider, had hvarken moralisk, fysisk eller financiell kraf: nog för att kunna tänka på utförandet af ett så storar -dtadt förslag. Slutligen år 1836 lyckades det en på näset sedan flere år bosatt Fransman, Hr Alphons Morel, agent för Fransyska handelshuset Salomor Komp. på Guadeloupe, som begagnat sitt vistan ide der, för att noga lära känna lokalförhållander ne, att vinna nämnde hus för detta företag, hvil ket han sedan längre tid med lust och ifver gjor till föremål för sina forskningar. År 4837 berest chefen för huset Salomon sjelf, åtföljd af Morel . hela näset, för att uppsöka den linie, som vore lämp Higast och erbjöd de minsta svårigheterna för en ka nalanläggning. 1 Juni 4840 företog Morel en tred je undersökning af lokalen, och Hr Salomon inga till regeringen i Nya Grenada en ansökning om Pri vilegium till anläggande af den föreslagna kanaler yihvilket han äfven erhöll. De företagna undersöknin garna hade öfvertygat om möjligheten, ja till oc Ymed jemförelsevis lättheten, af planens utförande Det hade framförallt visat sig klart och ovädersäg ligt, att den föregifna ofantliga olikheten emella Mvattenhöjden i de båda hafven reducerade sig till nol I stället för linien emellan Puerto Bello och Pan: ma, hvilken visserligen erbjöd stora svårigheter, he både man funnit en annan, vida lättare — ifrån Ch: Ågres till Panama — hvarvid man på en betydanc sträcka kunde begagna tvenne större floder, I stä Het för de himmelshöga marmorbergen, fann ma fhär en blott af skog, ängar, moras och talrika va sitendrag genomskuren dal. Denna dal, som skilj ide båda ändpunkterna af den föreslagna kanallin På detta sätt lyckades det, att draga en iss hemlighetsfull slöja öfver det inre af landet,