Aftonbladet – 8 juni 1841, sida 2

jemte organisten och de öfriga trädde ut. Prosten gick till herrskaperna, hvilka emottogo honom med en aktningsfull helsning, och organisten, som väl kände att hans plats i samhället ej tillät honom att egentligen räkna sig till herrskapsklassen, tog vägen nedåt sockenstugan, i förbigående likväl helsande den under lönnarne församlade gruppen. Mathilda kastade en lång blick efter honom, och Augusta, som märkte detta, fästade en skalkagtig blick på Mathilda, hvarvid förlägenhetens rodnad gjöt sig öfver hennes kinder, och verificerade att Augusta ej gjort en oriktig slutsats. aHvart tog Lindner vägen ? sade presten, i det han vände sig om för att se efter organisten, och tillade sakta, i det han lätt skakade hufvudet: jag har ju så många gånger sagt honom, att han icke skall undvika oss. Det der ensliga lifvet han för kan hvarken vara angenämt eller nyttigt. eHan gick visst ned åt sockenstugan för att repetera med barnen, armärkte magistern. En af fruarne, hvilken hade en liten son, som begagnade undervisningen vid skolan, föreslog att man samfäldt skulle begifva sig ned i skolans lokal för att höra på sången, och ett cack ja! från Mathildas läppar behöfdes knappast, för att sätta hela gruppen i gång dit. Lindner höll just på att med sina unga elever inöfva en skön choral, den han sjelf författat. För att icke störa, stannade herrskaperna i det yttre rummet, emellan hvilket och det inre dörrn dock var öppen. När sången var slut hördes ett sakta bifallssorl, och Mathilda, som stod ler med sammanknäppta händer, tankfull och med en tår darrande i ögat, gaf Lindrer en blick, mera belönande än den framläggandet för hans fötter af alla jordens skatter skulle kunnat erbjuda. Prosten gick in, klappade Lindner på axeln, och bad honom komma till prostgården till mid