Aftonbladet – 8 juni 1841, sida 2

låg mindre af moralisk känsla än parti-intresse i denna motion (Sandons). Ponera att någon filantropist — en mycket stark filantropist ville talaren kalla honom — kom ned till detta Hus, och bad om importförbud emot bomull från Förenta Staterna — ponera att han uppdrog, såsom talaren nog fruktade att han med sanning kunde göra, en ganska sorglig tafla af de fysiska, sociala och moraliska olyckor, som äro förenade med slafveriet i de södra delarne af Förenta Staterna — ponera att han frågade, huruvida vi ville från detta land emottaga årligen 300,000,000 bomull, hvaraf hvartenda uns blifvit produceradt genom slaf-arbete — om han komme fram med detta argument och bad Huset besluta en lag, som antingen förbjöd importen af bomull, eller bestämde sådana tullafgifter derför, som voro lika med import-förbud, så vore talaren öfvertygad, att den högvälborne Baroneten, ledamoten för Tamworth (Sir Robert Peel) och de ledamöter, som yttrat sig i lika anda med honom, skulle med en röst förklara ett dylikt förslag oantagligt. Om ett sådant förslag framställdes, skulle talaren blifva nödsakad medgifva, att slafveriet var en stor och förfärlig olycka — att i alla de delar af verlden, dit vårt välde sträckte sig, voro vi moraliskt förpligtade att afskaffa det. Men frågan om slafveri inom våra egna besittningar och i ett främmande land, vore helt olika, och borde behandlas efter helt olika principer. Det vore icke talaren, som skulle lösa denna fråga. Honom tillkom ej att stifta lagar för Förenta Staterna; han hade icke makt att säga till plantage-ägarne i Carolina och Georgien, såsom han kunde säga till dem på Jamaica och Barbadoes: Här är penningar till ersättning för det J gifven edra Negrer friheten; J måsten låta dem åtnjuta samma privilegier, som J sjelfve ägen.s Man kunde endast genom indirekta medel, såsom gemenskap, diskussion, inflytande och exempel verka på främmande länder. Men det vore talarens pligt att säga, att han icke ville stanna dervid, utan att han på det allrahögsta gillade de bemödanden, som gjordes för att utrota slafhandeln, förmedelst kryssare på de kuster, der denna trafik drifves, och derigenom att man afslöt traktater med främmande makter till slafhandelns qväfvande. Men ifall man ville uppmana honom ätt rösta emot all handelsgemenskap med länder, der slaf-arbete begagnades, och att vägra införseln af deras produkter i våra bamnar, så antog frågan en helt olika skepnad. Han borde då komma ihåg, att det ålåg honom i första rummet att beforda sina egna landsmäns lycka och bästa. Det var visserligen sant, att alla menniskor hade anspråk på vår menniskokärlek och vår uppmärksamhet, men icke lika anspråk. Staten måste icke förgäta sin pligt emot dem, som omedelbarligen tillhörde densamma; på dem skulle den i främsta rummet hafva afseende, och först derefter på andra. Här i landet funnos 4,500,000 personer, som lefde af utländsk bomulls manufakturerande, af hvilken vara här konsumerades för ett värde af 35 millioner om året. Huru förfärliga skulle följderna blifva, om man vägrade införsel af bomull, emedan den var produkt af slaf-arbete! Det var fasansfullt att föreställa sig. hvilka olyckor och hvilken förstörelse en dylik åtgärd skulle åstadkomma i våra rika och blomstrande manufaktur-distrikter, bringa 100,000-tals menniskor till förtviflan, och skaka ella statens institutioner. (Hör, hör.) Och likvä!, sedan allt detta vore gjordt, hade man dock stort skäl att tvifla, huruvida någon stor välgerning derigenom skett denna olyckliga menniskoklass i Amerika, för hvars bästa en dylik åtgärd blifvit föreslagen. Dessutom skulle derigenom Norra Tyskland blifva en mäktig medtäflare för detta land, och Leipzig ett annat Manchester; och under det man förgäfves bemödade sig att be reda friheten åt de slafvar, för hvilka Engelska parlamentet icke kunde stifta lagar, skulle 160,000-tals af våra egna landsmän blifva förvandlade till tiggare. (Hör, hör.) Talaren behöfde således icke säga, att han skulle anse sig äga full rättighet, att vägra bifall, icke blott tillj en sådan åtgärd, utan till hvarje annan, som på minsta sätt involverade samma grundsats. Han hade försökt, att jemföra den grad af olyckor, som engelska lagstiftningen möjligen skulle kunna undanrödja i slafegande främmande länder, med vidden af de olycker, som skulle träffa det folk, parlamentet närmast hade under sin vård, derigenom att stränga restriktioner bibehöllos emot dess produktion. Då han gjorde denna jemförelse, leddes han till den frågan — huru kunde den, som tillät införsel af bomull från slafegande länder, vägra införsel af socker, odladt genom slafarbete? (Hör!) Talaren nekade att det låg någon inkonseqvens deri, att utbetala 20,000,000 L, för att blifva qvitt ett stort moraliskt ondt i ett land, öfver hyvilket vi hade omedelbart välde, och för hvars styrelse vi voro ansvarige, såsom förhå!landet är i Westindien, der befolkningen utgöres af våra egna undersåtare, och att på samma gång tillåta införseln a! produkter, frambragta genom slafarbetet från främmande länder, hvilka icke stodo under vår lydnad. Men han såg en stor inkonseqvens i deras handlingssätt, som satt sig emot Negrernes emancipation, och nu ville ådraga landet en utgift af vida mer än 20,000,000 , för att tillkännagifva vår afsky för ett stort samhällsondt i ett landt, som icke stod under vår lydnad, och hvilket omda vi icke kunde afskaffa. (Hör, hör!) Man sade, att främmande nationer skulle blifva förvånade öfver inkon(seqvensen hos regeringen, att nu söka uppmuntra ett stort moraliskt ondt, som hon förut fördömt och sökt att hindra och undertrycka. Men om fråm. I mande nationer ville se litet närmare på saken, så skulle de finna, att de, som gjorde denna anmärka AR a IR RR RR RR ÄR RT