Aftonbladet – 8 juni 1841, sida 2

ning, icke hade i sigte afskaffandet af ett stort moraliskt ondt, utan upprätthållande af ett stort monopolium. (Hör!) Han skulle kunna vara frestad, att använda hårda ord om en inkonseqvens, sådan, som denna. Men om någon utlänning tagit kännedom om de personers offentliga lif, som nu trädt fram i denna sak — om en utlänning hade den nyfikenheten, att jemnföra den blifvande omröstningen i denna fråga med de omröstningar, som förut egt rum inom buset, i synnerhet 1833, så kunde han måhända finna något skäl att förvånas, att precist samma personer, som ifrigast motarbetade afbjelpandet af ett stor moraliskt ondt, för hvilket vi voro direkte anansvarige, hvartill vi gjort oss brottslige, och som det var vår första pligt att afbjelpa, att det just är samma personer, som nu icke anse det för någon stor uppoffring å folkets sida, att vägra sig en bland de första nödvändighetsvarorna, för att uttrycka sin ovilja för ett ondt, hvartill vi icke voro skuld och för hvilket vi icke voro ansvarige. (Hör, hör!) Det vore lätt att bevisa, att det icke fanns någon inkonseqvens emellan en fast föresats, att utrota slafveriet inom det brittiska riket, och att på samma gång understödja det förslag, som Hennes Maj:ts ministrar laggt på husets bord. Talaren ansåg landet hafva kommit till en stor handelsoch finanskris, och det på en och samma gång. För upprätthållandet af allmänna krediten och landets heder och värdighet behöfdes penningar, under det våra stora städer för handelns bästa högljudt fordrade afskaffande af handelstvånget. Nu vore förhållandet sådant, att det låg i regeringens makt, att uppfylla båda dessa fordringar — att öka statsinkomsterne och att utvidga landets handel, och ministrarne hade föreslagit, att tillåta införseln af en mycket omtyckt vara, icke för att göra folket fattigt, utan för att göra det rikare! (Hör, hör!) Talaren bestred helt och hållet hvad sem blifvit påstådt å andra sidan, att de af ministrarne föreslagna åtgärderna blifvit i ett anfall af förtviflan handlöst kastade åt huset. Han bestred, alt han misströstade om, alt se större delen af budgeten beviljad. Han kinde möjligen hafva missräknat sig; han visste dock för närvande mycket väl, att den föreslagna åtgärden, i afseende på sockertullen, alldeles icke kunde genomdrifvas med regeringens egen kraft. (Hör hör!) Men han hade trott ända intill den stund, då den ädle Lorden (Sandon upplåste sia motion, att det fanns personer på samma sida af huset, som den ädle Lorden, hyilka, af patriotisk och rättvis uppskattning af statens be hof, skulle i denna fråga handla på samma sätt, som de förut gjort i andra, och understödja ministrarne ehuru de i allmänhet i andra frågor fortforo att sti i opposition till regeringen. Talarens fasta öfverty gelse var, att tiden icke vore långt borta, då dessi stora reformer celler det hufvudsakligaste af den skulle blifva landets lag. Han väntade icke, då der stunden inträffade, att sitta qvar på den bänk, de han nu satt den ministeriella); men han skulle än dock fortfara, att vara den stora grundsats trogen som det parti, hvartill han alltid hört, beständig understödt. Det vore icke första gången, som et parti lemnat skörden att inbergas af dem, som ickt burit dagens tunga och hetta; och churu sen han motständarnes omvändelse kunde blifva till reform åtgärder, så vore det icke första gången de blifvi omvände. (Hör, hör!)