Aftonbladet – 4 juni 1841, sida 2

hafva till hufvudsakligt ögonmärke de nya ombudens orubbliga karaktersfasthet i förening med oskrymtad fosterlandskänsla, och framför allt synes det blifva nödvändigt, att mera sparsamt dela: sitt förtroende åt Hrr Borgmästare: Genom dessa försigtighetsmått å de väljandes sida, torde man böra hoppas, att Vällofil. Borgareståndet, med lika evighet som det Hederv. Bondeståndet, och utan hinder af alltför mycken betänklighet och anmärknirgslust, skall kunna bearbeta reformförslagen och — i stället att, likasom post f-stum motverka, samverka till deras antagande, hvarigenom mera enhet och säkerhet kunde vinnas uti lagstiftningen, i synnerhet den ekenomiska, desto angelägnare, som tulloch näringsstadgarne numera i allmänhet anses så föråldrade, felaktige och oförenlige med tidens kraf och förhållanden, att till och med åklagaren tror sig hvarker böra se eller höra det oskick och den oordning, som deremot äger rum och utöfvas, serdeles hvad borgerliga näringarne och bränvinsminutering beträffar, hvarföre ock sådane yrken helt öppetoch opåteal: bedrifvas såväl på landet som istäderne, utan båtnad för Staten och det allmänna. Röstägare och Skattdragore.n —MM—ttiät— — Uti Malmö Tidning läses följande: eI Bondeståndets plenum den 43 dennes anfördes några löjliga reservationer mot föregående wagens resultat i Förstärkta Konstiutionsutskottet. — Strindlund förklarade sig känna en verklig tillfredsställelse, att ej hafva bidragit till voteringens resultat, sade sig numera ej ha annat att göra, än at sätta sig neder i fjellhyddan och sörja, påstod sig med all säkerhet kunna förutspå, att det nu till hvila lagda förslaget skall till nästa Riksdag blifva antaget. (Topp på den saken.) Han önskade, att deta förslag icke måtte blifva sista spiken i Sverges likkista. (Hur vältaligt!), VER Excess, begången i Malmö af några hussarer vid Kronprinsens Hussar-regemente. Söndagen den 46 sistlidne Mars, klockan 40 på aftonen, kom drängen Tullgren hem till sin husbonde och klagade öfver, att han blifvit öfverfatien och slagen, samt fått ett knifstygn i magen. Eit per andra personer hade samma afton äfven blifvit öfverfallna och en af dem stucken med knif. En a dem, som voro i våldsverkarnes sällskap, råkade blifva fasttlagen, och genom denna persons uppgif:er samt anställda efterspaningar yppades starka misstankar emot hussarerne öeryyrin, Roos och Victor att hafva begått våldet. Tullgren, som hade fått en två tum lång skärning i magen, erhöll läkarevård, men afled, detta oaktadt, på 2:dra dygnet. Läsaren intygade, att knifstygnet inträngt genom bukens betackningar och på 2:ne ställen sårat torniarmen, hvilket sår, jemte den deraf ovilkorligt härrorande inflammation och utgjutning af tarminnehåliet i bukhålan, varit en ovilkorlig orsak till Tullgreius död. Bergyren, Roos och Victor arresterades nu och inställdes vid KrigsRätten, der undersökning genast börjades. Derigenom upplystes det hafva tlidragit sig på följande sätt: Sedan hussaren Berggren ofvan omförmälde Söndagsafton låtit förpläga sig med bränvin, gick han ut i staden, för att taga en promenad på supen. Den förste, som fick erfara verkan af hans upprymIda sinne, var en bokhållare, vid namn Dah!, hvilken I Berggren träffade vid Tyska kyrkan och, utan någon lanledning å Dahls sida, gaf ett slag i ansiytet, så att Dahl föll omkull. Derefter fortsatte Berggren sin l väg och stötte derunder på korporalen A:ovi, och Thussarerne Ro9s, Victor och Nyström, hvilka hvar Ipå sina håll intagit förplägning af bränvin. De kom-Imo nu öfverens, att gå ut och spatsera. De togo -lvägen öfver stora torget till Lundbygatan och Jo1 hannes Westergatan, der Berggren fick se en dräng, -leller arbetskarl, som man sedermera fann vara TullI Igren, komma gående. Berggren sprang geuast från sitt sällskap fram emot drängen och gaf honorm, utam I minsta anledning, ett stygn af en spetsig afbrutem -Isabelklinga, obekymrad om hvar det råkade. Drängen skrek till: aj! aj! min mage! brarpaå Roos skyndade fram till stället, men i stället aw hjelpa eller trösta den sårade, gaf han honom några kapprapp. Våldsverkarne gingo derefter tillbaka till sina kamrater, af hvilka Krvok, som tillika med de andra hörde oväsendet, frågade Berggren, om ban skadat någon, men Berggren svarade, att han icke gjort något ondt och uppviste sina tomma händer. En stund derefter mötte de Handlanden Hanson, hvilken Berggren, utan någon föregånger oruvexling eller minsta orsak, öfverföll och gaf flere stygn al saåbelklingan, af hvilka ett stygn gick igenum 2 klädesrockar och natt-tröja intill armen, som likväl icke skadades. De öfrige stygnen togo i rockskörten. Hanson ropade då på hjelp, men Victor rusade då fram och gaf honom flere käppslängar, hvarefter de lemnade honom. Imedlertid hade äfven några fabriksarbetare tillkommit, utan att likväl deltaga i några våldsamheter. Hanson tog sin tiliflykt till ett närbeläget traktörsställe, der han träffade några bekanta, omtalde händelsen och visade sin rock, hvars skörten voro alldeles sönderskurna, hvarefter de gjorde Hanson sällskap till det ställe, der han öfverfölls. Våldsverkarne stodo ännu qvar, men då de fingo se Hanson och hans sällskap komma, togo de till benen, kastande isstycken efter sig på de förföljande. Det lyckades dem äfven att undkomma, utom en, fabriksarbetaren Persson, hvilken råkade falla omkull under flykten, och fasttogs samt insattes i vakten. Derigenom blef upplyst, att några af sällskapet varit klädda i släpmundering, tillhörande bes, mälde Hussar-regemente.