Aftonbladet – 4 juni 1841, sida 2

ordentligt. Detta oaktadt undveks han dock gansk ängsligt af byns invånare, och det tyektes till oci med, som han, å sin sida, lika så gerna umburi deras sällskap. Denna ömsesidiga obenägenhet stegrades allt me och mer; och då presten, vid nästa fasta, lät förstå att den gåtlika främlingen, som ingen söndag be sökte kyrkan, ej var bland presterskapets älsklingar efbröto grannarna allt umgänge med honom. Så stodo sakerna, då i byn utbredde sig rykte derom, att den hurtige och präktige fiskaren Jako Poulailler vunnit den sköna Isabellas hjerta. Strax derpå var man färdig att tala om deras föreståend giftermål, och följande Söndag tillkännagaf prestei deras tillämnade förening. Alla ynglingar i by samlade sig till Poulailler och önskade honom lycka då man plötsligt såg Russart i samma stund ankom ma. Det var naturligt, att hans uppträdande så myc ket mer skulle öfverraska, som han eljest med fli undvek byinnevänarnes samlingar, och förvåninge! ökades så mycket mer, som han genast gick rak emot Poulailler, som, omgifyen af sina vänner, ec utan en inre tryckande känsla, såg sig gjord till fö remål för den fruktade och alltid ängsligt af honor undflydde, obekantes deltagande i hans lycka. An kommen till honom, frågade denne: Är det sann Poulailler, att du vill gifta dig? Visst ser det s ut, blef svaret. Mera visst är det dockp, svarad den gåtlike frågaren, att ditt äldsta barn, i sådan fall, skall tillhöra dem onde; det säger jag dig, s sannt jag heter Roussart: — Derpå vände ban hestigt om, och uppnådd sin boning, under det ynglingarne ännu helt för bluffade stodo qvar, och den unge Poulailler änn mera gripen än de öfriga. Från detta ögonblick så; Iman ej mera Roussart i byn, och straxt derpå va han helt och hållet försvunnen, utan att man kund få veta hvart han tegit vägen. Jakob Poulailler var vidskeplig, som nästan all landtfolket i Bretagne; han kunde ej ett ögonblic förgäta den oförskämde främlingens dystra spådom Hans vänner voro lika så litet dertill i stånd, oc då, ett år efter hans ingångna äktenskap, hans först födde son såg dagsljuset, kallade man honom all mänt den ondes barn,. Man ville hafva märk