Aftonbladet – 4 juni 1841, sida 2

att han, under det dop-ceremonien försiggick, häftig skrek och vände sig, gjorde fula grimacher, och strart derpå, då han kom ut i fria luften, log; och ingenting var mera visst, än att den onde hade verklig inflytelse på den späde. Man tänkte icke derpå, att detta är någonting, som alltid tilldrager sig med nyfödda barn, och vid dylika tillfällen: men här måste allt hafva en utomordentlig grundorsak. Enligt spådomen väntade man, att barnet, som erhållit namnet Peter, skulle blifva olyckligt och ett sorts monstrum; men deremot gafs det ej ett vackrare barn i hela byn, Likväl kunde grannarres på den råaste vantro hvilande obenägenhet mot deisamma icke besegras, och ingen ville gerna hafva något att skaffa med den liflige och dugtige gossen. På en sednare tid, då han tillvext, kunde det ej slå felt, att denna obenägenhet skulle obehagligt inverka på hans känsla. Om det också i början var för honom kränkande, att man undvek honom, så vande han sig dock småningom dervid, och skrattade blott deråt, begagnande sig till sin fördel af namnet den ondes barn — ett namn hvarmed han nemligen kunde sätta allt i förskräckelse. Men härigenom blef det också en följd, att hans inre i allmänhet blef främmande för bättre uch ömare känslor. Hvarheldst något skälmstycke spelades, hade Peter Poulailler säkerligen varit dess anstiftare, och hans lättsinniga satser hade så småningom antagit karakteren af det med en viss afsigt beräknade och mindre välvilliga. Inga straff förmådde förbättra honom, och hans li kaledes i svårmodighet råkade faders ytterst stränga förhållande tjenade endast till att förhärda gossens sinne. Han uppvexte såsom cen odugling. Förmanade man honom, så var hans vanliga svar: Hvartill tjenar ellt detta; jag är ju ett den omdes barn, och såsom sådan skall jag beträda min bana i verlden.p Så beväpnade sig den unga Poulailler med för. dom mot fördomen sjelf. Hans kamraters och ungdomsvänners gyckel, hans grannars obenögenhethans förfäders olyckliga villfarelse afejorde hens öde, och att, såsom ofta sker, en spådom intröfface, emedan man trott derpå. Utom hans faders ofvervämn: da sammanträffande med den gåtlika Roussart, si ul