Aftonbladet – 3 juni 1841, sida 3

inom den fraktion eller klass (Stand), som stått längst fram såsom opposition vid denna Riksdag. Detta faller också klart af sig sjelf nästan apriori. Utan att vi icke ens tro, det des. k. legitima makterne numera intressera sig nog lifligt för Prinsen af Wasa, att de kunde för hans skull vilja äfventyra ett allmänt krig, så är det klart, att alla de, som önska det konstitutionella statsskickets utveckling måste kunna hoppas vida mera i detta afseende med den nuvarande dynastien, som har folkets eget val att tacka för sin upphöjelse, och således har en dubbel anledning, att om den vet sitt eget intresse, låta sin styrelse hvila på folkets förtroende, än med en annan, som skulle intränga sig på grund af en förment, men af folket en sång uppsagd arfsrätt och Guds nådes privilegium. Också lärer hvar och en här veta, att den ikta royalistiska faktionen, snarare beskyllat oppositionen att handla med alltför stor courtoisier (se Minerva) för framtiden samt för hemliga planer att framtvinga en abdikation för att få H. K. H. Kronprinsen på tbronen, än för motsatta tänkesätt. Denna beskyllning, den sistnämnda åtminstune, är i vår tanka lika ogrundad; men den måste åtminstone redan i och för sig sjelf utgöra en bevisning emot tillvaron af antidynastiska tänkesätt. Huruvida för öfrigt de förhoppningar på framtiden, som folket nu har flera goda skäl att bysa, komma att realiseras eller icke, det beror, efter hvad vi tro, mycket på folket sjelf, och att nationen, med en tillbörlig aktning och tillsifvenhet för den höge personen städse vet förena den sjelfkänsla, som tillkommer ett fritt folk; ty mar kan älska en furste utan att kasta sig i stoftet för honom.