Aftonbladet – 3 juni 1841, sida 3

s (Insändt.) NÅGOT I ANLEDNINGAFGRANSKNINGEN I FREJA AF HERR KINDBLADS SVENSKA ORDBOK. Afund och gyri, båden ta, Hafva Sverike förderfvat sva margalund Och qvälja thet än alla stund. Det var en gång en krigsman så båld. — Han var Löjtnant, och gräsligt qvick, samt bitande, när han ville. Denne Löjtnanten trätte gärna med sin nästa vid tinget; den som vill sjunga, får alltic visor. Derföre sade en gång en lagman, hans fran. de, om honom på hans döda mull, att han var bi ten af en galen lagbok. Uttrycket fälldes en hei sommar, då Polisen i Stockholm, af fruktan för vat. tuskräck, tvang Herrar och Damer, om de ville hafva sina hundar med sig, att föra dem i band och med nosgrimma om munnen. Aldrig har jag så lif. ligt erinrat mig detta uttryck, som då jag läste nämnda granskning i Freja, kostnadsfritt åtföljande Af. tonbladet, och kan aldrig tänka härpå utan att de! återkommer genom begreppens förbindelse. Språkel deri är så argt, att det icke i ett hederligt sällskar kunde nyttjas, utan att talaren utsatte sig för er dylik tillrättavisning, som en sådan talare en gång fick på ett kalas af värden, en prestman, då munsjörn på enahanda vis förgått sig vid hans bord mot en annan: Hör på, mina herrar! sade prestmannen, om jag vore domare i ett sådant mål, coch den ena parten tilläte sig ett sådant språk, ve amig! skulle jag icke till en början säga: Du, Mats kAndersson! gack ut i förstun en stund, medan Du csvalar af dig litet. Men Freja-granskaren, ohejdad i sin framfart, söndersargar icke allenast den till spillo gifna författarn, utan äfven den honom närmaste mannen, hans granskare i Aftonbladet, och det uttryckligen ur det skälet, att denne icke äfven bitit författaren, och, med biträde af tidningens redaktör, visar han derpå tänderna åt hvar och en, som, lik samaritanen, kunde vilja bevisa sig hans nästa, som för röfvarena kommen är. När nu Granskaren i Freja visat alla dessa tecken till argt sinne och uppsåt; så frågas det, om han kan vara rätter domare i målet, och om hans dom kan visa, huru det står till med någon annan, än honom sjelf. eNär Domaren sitter för rätta, skall han icke wara på någon parten vred; förthy wreden förhindrar honom, att han icke kan besinna hvad rätt är i sakenne, säger 24:de domare-regeln. Menniskan är af naturen benägen för det onda, derföre hör och tror hon garna hvad ondt, som om Nästan säges. Frejas granskare kan derföre möjligen hafva motverkat Svenska Ordbokens afsättning. Önskligt vore det derföre, att någon kännare med frägdadt namn ville yttra sig i saken. Jag, under .ecknad, äger intet frägdadt namn; men, att jag känner saken, vill jag utbedja mig att få wisa, för utt vinna tro för mitt omdöme. Jag skall bjuda till Itt vara korrt, för att ej öfver böfvan pröfva mina äsares tålamod. Den, som bedömmer en Ordbok, bör kunna skrifva en, om det gäller, åtminstone ett stycke till prof. sammandrag må det här ske: Foder. n. (angelsax. Fodor, isl. födr) 1) föda, hvarmed boskap, hästar, m. m. underhållas. 2) öfverlrag, hvarmed kläder (innantill) och hus (utantill) örvaras för yttre åverkan, och således underhållas. 5) (Tfodral) skåp, låda, m. m. enkom gjorda för att nnesluta och förvara (underhålia) en viss sak, hvarfter de benämnas, t. ex. urfoder, flaskfoder, pennoder. — Söm. m (asx. Seam, isl. Saumr.) 1) det som ys tillhopa, 2) fogning. — Söm. mn. (isl. Saumr.) spik