Aftonbladet – 3 juni 1841, sida 2

hastigt drog sig tillbaka åt begge sidor. Blida föll afdånad i sin brudgums armar, och det tillsades att bruden ej mera visades för aftonen. Flera år förgingo, och Ernst hördes ej vidare af. Blida lefde i ett temmeligen lyckligt äktenskap med sin man, och det obehagliga uppträdet på bröllopsaftonen, äfvensom Ernsts person, voro längesedan glömde. Det var en vacker sommarafton. Blida hade med sin man och två af sina barn gjort en promenad åt Djurgården. Vägen togs nedåt Täcka Udden, der familjen, för att hvila, slog sig ned i gräset, föräldrarne för att fägna sina ögon med åsynen af fartygen, hvilka i olika riktningar långsamt skredo ut åt sjön, och barnen svärmade omkring i fåfäng jagt efter de brokiga fjärilarne. Ju längre det led emot aftonen, ju lugnare blef det, och snart störde ej vidare ett enda löfprasslande den tystnad som utbredde sig öfver hela naturen. ÅAftonklockan från Danvikstornet ljöd öfver sjön, och sjöng sin stilla frid för vanvettet, liksom den goda modren sjunger sin vaggsång för det sjuka, oroliga barnet. Men sedan dess sista ljud förklingat, och det varit tyst en stund, hördes åter från samma håll en sång, som mindre vittnade om frid och salighet, ,Det är visst någon af dårarne der bortan, anmärkte Ehrenfeldt. Blida lyssnade till sången, och ehuru den snarare bestod af några på hvarandra följande oartikulerade läten än en verklig sång, så tyckte hon sig urskilja att det liknade grundmelodien till den duett ur Wilbelm Fell hon fordom sjöng med Ernst. De enda ord, som hördes till den, voro lida! lida! sön stundom ackompagnerades af de.skallrände salt