Aftonbladet – 3 juni 1841, sida 2

ett rödaktigt, mjeltsjukt skimmer hvilade öfver de snöbetäckta taken. Högt klappade Ernsts bjerta, men det var ej endast af hoppfull glädje — en känsla af vemod och ängslan tyngde äfven på hans bröst, och hans bemödanden att befria sig derifrån förblefvo fåfänga. Han tog in på ett hotel, och under den tid som åtgick för honom att ställa sig något i ordning efter resan, samt göra sin toilett, hade det redan lidit temmeligen långt på aftonen. ÅAndteligen var han färdig. En enkel svart klädning, endast prydd af bans ordensband, utgjorde hans drägt. Han kastade den Polska sobelpelsen öfver axlarne, och begaf sig nedåt Skeppsbron. Han, som ej darrat då kulorne hveno omkring hans hufvud, skalf nu så i alla leder, och kände sig så svag, att han flere gånger måste stanna för att hemta sig och draga andan. Ändteligen fick han kommerserådets hus i sigte. Från fönsterne spridde sig ett starkt sken, och en folkmassa var samlad utanför, långt större än han någonsin förut der sett. En mängd personer gingo ut och in, och i det orediga sorlet hörde ban blott åtskilliga röster, som sade: hvad hon var vacker! Han samlade återstoden af sina krafter, och skyndade uppför den välbekanta trappan. Salongsdörren stod öppen, och han hade svårt att hana sig väg genom den påträngande massan. Ändteligen var han inne i salongen. Tvenue militärer i stor uniform stodo der med armstakar af silfver i händerna, och emellan dem och en grupp sköna tärnor stod Blida. Det blef natt i hans själ och för hans ögon, och med ett högt anskri af: Blida! störtade han tillbaka ut genom den häpna folkskaran, som för honom