Aftonbladet – 26 maj 1841, sida 2

REN STON KR SS NETA na. Dessa stammar bli sedan giller för de vågsamma ånmgbåtsfarare, som fastna på dessa dolda och föränderliga farligkbeter, och hvarvid fartyget hastigt genomborras och sjunker, mången gång, innan man hinner vända, eller på annat sätt arbeta sig fram till stranden. Det finnes ingen angenärs föreställning förensd med denna stora kanal för vestra Amerike, som öppnar sig i mexikanska viken, och som för en sträcka utaf många mil ut till sjös, orenar hafvets herrliga blå. Det är en förödelsens flod, sora långt ifrån att, likt många andra floder, vinka om en välgörande engel, som nedstigit för naturens och mensklighetens väl, väcker tankan, att det är en end ande, hvars makt endast ångkraftens underverk verkligen förmått kufva. Mississippi-befolkningens äldre historia är vilda jagtens och sjöröfveriets. Dess mynningar besöktes eller beboddes af sådana plundrare, emedan dai dess många vikar och lugnvatten hade skydd för sig sjelfve och för deras illa förvärfvade gods. Dessa sjöröfvare bibehöllo sig äfven i någon mån efter kriget år 1814, och Lafitte, den siste bland deras anförare, har skänkt detta namn, åtminstone i dessa orter, ett stort rykte för brottslighet och mod. Hans skepp lågo vanligast gömda i Barrattnia viken, som på alla sidor skymmes af land, på venstra sidan a! flodmynvingen. Efter kriget blefvo de likväl snar utrotade af amerikanska regeringen. Omkringliggande orternes språk är ärnu orenadt af dessa bofvars tjufspråk, till tecken af huru kort tid förflutit sedan de försvunno, och huru de måtte varit införlifvade med den :sorglösa befolkning, som satt sig ned vid flodens mynning. . Hen i mån som jagtgebieterne i vestra Virginien, Kentucky och norra stränderna af Ohio blefvo tagne från Shawnee-Indianerne, blef befolkningen talrikare, och Mississippi floden blef handelsvägen för de nordligare ortornes förening med södern vid Mext