sen, invände Victorine, som vid dessa ord ej kunde jvälfva en tår. aHåll er då till Fransoserne, om äfven den måste förnekas er. Jag för min del kan ingenting göra dervid; sök att förströ er på något annat sätt aDu ser, min bästa Helena, sade nu Victorine ill sin vän, med en röst afbruten af snyftningar, till hvad grad mitt öde är beklagligt. Jag är viss på att jag har den gamla Zohra att tacka för denna nya förföljelse, ty hon är min dödsfiende. De skola ill slut taga lifvet :f mig genom sorger och förtret, det är säkert det. Men du öfverger mig väl inte? Är det icke så? Du kommer att hälsa på mig, och trösta mig, ofta, rätt ofta? Lofvar du mig det, min goda Helena? . Denna sistnämnda, lifligt rörd af sin väns missöde, lofvade henne hyad hon begärde och höll redligt ord. . Di hon någon tid derefter besökte sin olyckliga landsmaninna, fann hon henne icke blott bedröfvad, utan äfven intagen af häftig ovilja. Hon berättade att Mustapha, icke nöjd med att ega en ung och vacker hustru, dertill hade fått det infallet att, ehuru en nära sextioårig man, ytterligare gifta sig med en Maurisk flicka, dotter till en af hans grannar, hvars skönbet en snål duenna prisat för honom. — sOm jag nu redan är beklagansvärd, fortfor Victorine, cdöm då hvad det skall bii af mig när jag hvar dag nödgas se framför mig en dum och fanatisk rival, som skall afsky mig och förena sig med allt del öfriga husfolket emot mig! När jag tänker derpå, får jag nästan lust att taga lifvet af mig!p aDet är ju alldeles fasligt! ropade fru Dubois i sin ordning. aMen lugna dig, mitt barn, detta giftermål bar ännu icke skett, och om det sker så lofvar jag dig, att jag skall rifva ut ögonen både på din man och på dess nya hustru, och det på sjelfya deva3 b öillopsdag! Lyckligtvis slapp Victorine undan denna nya olye ka med blotta fruktan. Man lät nemligen Mustaphe förstå, alt cm profetens lag tillät honom att ha fyra lagliga hustrur, skulle det likväl svårligen uillåtas honom alt göra bruk af denna rättighet, sedan har gill sig med en Fransyska. Af fruktan att stöta sis med landets eröfrare, hvilkas ynnest hop ännu då