Aftonbladet – 24 maj 1841, sida 2

SE Sm SNLESESLOEES ei oa —— ——— vatten i en sandstenskruka, hvilken gick omkring, och hvarur alla drucko, hvar och ex i sin ordning. Innan man steg upp från bordet, torkade hvarje gäst händer och ansigte på ett stort ylletygsstycke, som negrinnan framräckte, och hvars talrika fläckar intygade att det gjort samma tjenst vid flera föregående tillfällen. Man tog nu vägen tillbaka till salongen, hvarest. negrinnan, som utgjorde husets factotum, snart ser-verade ett tjockt och grumligt kaffe, hvilket Mustapha och hans familj drucko utan socker. Ex-Agan och bans söner togo sedan hvar sin pipa och började röka, utan att tala eit ord; den gamla Zohra aflägsnade sig ofördröjligt, under det fru Dubois ä nyo beklagade sig öfver att hon ej fått gå ut. Victorine, som såg att Helena hade ledsamt, föreslog henne att, jemte sig, stiga upp på husets terrass, der hon kunde andas en renare luft och beskåda det präktiga panorama, som anblicken af Algier och dess redd erbjuder. Helena antog med mycket nöje detta anbud, men då de båda reste sig upp att gå ut. frågade Mustapba sin hustru hvart hon skulle taga vägen. Uppå terrassen bara,, svarade den unga frun. På terrassen? Men ni kan ju inte gå dit, min söta. Hvarför inte? Går jag inte dit hvar qväll? Ja visst, och just det är illa. Man har anmärkt, ett ni ständigt visar er der, och man har tadlat mi för det jag tål ett sådant sjelfsvåld. Jag kan således inte mer tillåta er det; man knotar öfver mig. För öfrigt passar det inte en ärbar hustru att så det tottställa sig för främmandes blickar. Men ba inte de Msuriska fruntimren en gång för alla ett privilegium att hemta frisk luft på tar rassen hvarje afton ? Fordomdags visserligen, ty på den tiden kade Ikarlarne nog förstånd och skicklighetskänsla att lem. na dem fältet fritt, och att icke synas på terrasser na vid samma tillfällen som de; men zu, Gå de: icke mera är så, då edra tilltagsna Fransoser icke blygas att snart sagdt svälja fruntimren med sin: blickar under deras aftonpromenader, nu är de fruntimrens skyldighet att hålla sig inneisina rum.) Men dessa promenader voro min enda förströcel