Aftonbladet – 24 maj 1841, sida 2

aöjligt. Judarne äro ett närigt folk. De samla upp fren den minsta vinst, der tillfälle erbjuder sig, ch de slösa icke gerna bort mera än de förtjena. Jerföre händer ock, att flere af dem samla förmöenhet. Är detta så ia? Räknar man icke för enl örmån för samhället, att dess medlemmar försörja 4 ig? Är förhållandet annorlunda, när dessa sam-l vällsmedlemmar äro Judar? Men de samla endast yenger, heter det, och dessa användas ej på produkiva yrken, fabriker och dylikt, utan på handel med yxvaror, procenteri m. m. Det är sannt, att Juden! öreträdesvis samlar pengar, och vill gerna vicna;l nen dels har denna vana att skapa ihop mynt afj sammalt inrotat sig hos detta folk, emedan pengarli voro lättast att gömma och föra bort med sig, hvil-l. set Judarne, såsom en förföljd stam, som snart afl sn eler annan anledning kunde blifva fördrifven,j tid måste hafva i sigte. Dels har rättigheten, att! få deltaga utan inskränkning i alla landets närianvar icke varit dem beviljad, och äfven hos 083 lärs de väl icke få göra sig alldeles säkra för faran att en gång nödgas utvandra, såvida ej åtskilliga förebud i opinionen och äfven de nu föreslagna lagstiftningsåtgärderna skola anses såsom tecken utan all betydelse. Om jag icke är alltför illa underrättad finnes mer än en Jude som drifyer fabriksyrket, så att beskyllning för motsatsen lärer väl sakna grund. Hvad procenteriet beträffar, så har detta visserligen egt rum och till den grad, att Jude blifvit ett öknamp, synonymt med ockrare. Men i denna väg hafva de kristna ej visat sig obenägna att lära af främlingarne, och åtskilliga allmänt bekanta rältegångar och deraf föranledda upptäckter hafva temligen väl ådagalagt, att det finnes rält verksamma kristna judar, ja rätt så goda, som några verkliga judar. I allnänhet lärer förhållandet vara sådant, att de judar, som nu mera befatta sig med detta, icke så mycket aktade, men deremot så mycket mera vinstgifvende yrke, oftast äre smidiga handtlangare åt de mäktigare kristna hufvudmänren, Detta är likväl blott en uppgift, som ej är på något oMicielt sätt bestyrkt, och må säledes få gälla huru litet eller mycket man anser den förtjena. När jag således i det föregående, efter de underrättelser jag haft att tillgå, sökt visa, att Judarpe ej synas vara så föraktliga, elier med skal förhatliga samfundsmedlemmar, som man velat påstå, kan jag ej förstå, hvarföre de ensamme skulle undantagas ifrån den allmänna grundsats om främmandes emottagande, som jag i början af mitt yttrande åberopat. Att deras inflyttning på något satt skulle befordras, har jag ej påstått, och yrkar det för ingen del. Men jag påstår blott, att denna allmänna bannlysning är orättvis, är illa passande för Sveriges lagstiftning på den punkt af social utveckling vi nu hunnit. Man åberopar sig på Norges exempel, och påstår att detta land ingenting förlorat genom Judarnes utestängande. Må vara. Men at grannriket något vunnit gensm denna lagstifiningsåtgärd, lärer väl lika litet kunna bevisas. Om wi se på de länder, der Judarne hafva större borgerliga rättigheter, der de ej äro detta nåstan af kydda, eller åtminstone ringa aktade, och i följd deraficke full jemnlikhet med andra medborgare åtnjutande slägte, så visar sig förhållandet helt anneriunda. Der hör man ej den klagan öfver Judarnes mångfaldiga fel och lyten, som med mer eller mindre rätt påbördas dem i sådana länder, der de endast tålas, men äro mer eller mindre nedsatta. Hvarföre? Förmodligen just derföre, att man der behandlat dem såsom verkliga medborgare, och således tillåtit dem, att i det land, som adopterat dem, erkänna och älska sitt fädernesland. Men jag får ej förgäta, att det här egentligen var en allmän grundsats, hvilkens tillämpning i vårt lands lagstiftning jag ville virdicera, och att frågan om Judarnes tillgodonjutande af derifrån härledda rättigheter är af underordnad vigt. Jag behöfver således deröfver icke vara mångerdig, endast jag kunrat ådagalägga, att inga evedersägliga skäl föl undantag i afseende på dem förefinnas. En an: märkning mot Friherre Kremers reservation, i hvil: ken jag deltagit, finner jag mig likväl pligtig at upptaga. Man säger, at dels icke synnerliger många judiska celebriteter i vetenskaper och kon. ster för närvarande skola finnas, dels att ingen a dessa gifvit tillkänna någon lust att hitflytta. Mer man bör väl vara så billig, att i förra fallet afsc Judarnes ringa antal i förhållande till kristna be folkningen i de länder, der sådana judiska celebri teter finnas, och då torde räkningen slå något an norlunda ut, samt medgifva, att äå det sednare af seendet icke är så mycken fråga, om någon såda celebritet vill begagna den medgifna inflyttnings rätten, som icke fastmer, att ur vår lagstiftning af lägsna en påtaglig orimlighet. I alla fall, ehuri mycket jeg vill motsätta mig elt allmänt stadgand: om förnekad inflyttningsrätt till vårt land, för ut ländska Judar, är det likväl lika litet min menin; att den oinskränkt bör dem medgifvas, utan tro jag att pröfvande rätten, huruvida begärd inflytt ning må beviljas eller icke, bör tillkomma Konunr gen, hvilken bäst kan afgöra hvad i hvarje före kommande fall för landet må vara Dyttigt eie skadligt. å t i) id a Det har genom misstag blifvit uppgifvet i betän kandet, att jag instämt i Doktor Thomanders re servation; så är väl ej förhållandet, men jag ka dock ej förneka, att jag anser det deri innehålln förslag vida öfverträffa Utskottens. Ehuru me ringa förhoppning om någon förändrings vinnande yrkar jag att betänkandet måtte återremitteras. (Forts. följer.)