Aftonbladet – 14 maj 1841, sida 2

ongen med blondt hår, en mild och blygsam hållning, som hälsade helt tyst, och sedan han råkat trampa en dam på tårna, ställde sig litet lafatt bakom en fåtölj, mot hvilken han lutade sig, litet förvirrad och med en lätt rodnad på kinden. Hans väsen var angenämt, men alldeles icke ljungande och förkrossande; hans öga, som icke sköt några blixtrar, var fuktadt af en viss vek trånad, som icke i storm eröfrar, men väl småningom och förstulet insmyger sig hjertat. Mamsell Leontine Gray kunde knappt återkomma från sin öfverraskning; detta artistens uppträdande ingaf henne mycket misstroende till hans talang; hen hviskade namnet Emanuel Dick i flera personers öron: men hvilka, ehuru stora konstvänner, likväl fönsäkrade, att de aldrig hört det nämnas. Åsynen af mamsell Gray i hela glansen afsin skönhet med rosor på kinden och rosor i buketten, pärlor på håret och bländande diamanter på den ännu mera bländande halsen, bidrogo icke litet att öka artistens förvirring. Nyfiken att likväl få afgjordt med sig sjelf hvad mening hon skulle fatta om den unge konstnären, fann hon imedlertid snart utväg att draga honom in i ett samtal, hvarunder hans enkla, blygsamma och anspråkslösa ton, hans darrande stämma, hans nedslagna och rädda blick icke särdeles bidrogo att retablera hans anseende, ty då hans vän vid soirtens slut frågade henne: Nå, hur finner ni Emanuel?, svarade hon med en liten, icke särdeles lofvande, dragning på munnen: cÅh jo, inte så illa. Tålamodet är framgångens dotter; Dick återkom en gång i veckan till samma ställe; han inlade härvid så mycken känslofullhet och så mycken melankoli i hvarje min och åtbörd, någonting så djupt frågande i sina blickar, i ljudet af sin röst, i sjelfva sin uttrycksfulla tystnad,