Aftonbladet – 8 maj 1841, sida 2

landet onekligen ett förtroende för den eller dem för hvilkas skull man betalar; dock icke så att för stå, som skulle man under alla omständigheter bör betala allt hvad en annan god och allt förtroend värd löftesman finner för godt att personligen iklä da sig. Allt hvad en konstitutionel styrelse gör, an ses, ehvad så är eller icke, vara gjordt af dess mi nistrar. Det är frågor om utomordentliga anslag ti stora förvaltnings-ändamål, som kunna erhålla egen skapen af förtroende-vota. Här är, så vidt jag ka inse, i mer än vanlig grad, ett sådant anslag och et sådant votum i fråga. Det är ett förtroende-votum naturligtvis icke i afseende på de döda, af hvilk man icke mera fordrar någon förvaltningsskicklighet utan i afseende på de lefvande, som icke få tänka vara utan all delaktighet i hvad som tilldragit oc tilldrager sig. Förtroendefrågan inskränker sig så säl lan eller aldrig till: den enskilda åtgärd, hvaraf an slagsäskandet närmast föranledes, utan sträcker si tvertom till styrelseåtgärderna i det hela. Hvad de enskilda saken beträffar, så deltaga i rådgifvarekal let dels män, hvilka icke visat sig hafva varit all deles främmande för de omständigheter, som be röfvat denna sak hvad min värde embetsbroder ifrå det andra universitetet, då han yttrade sig förra gån gen, så träffande betecknade med sakens moralisk värde; dels ock andra män, som med de förre in gått i gemensamhet. Hvad förvaltnings-åtgärderna det hela beträffar, så hade ett omdöme af StatsUt skottet derom varit icke allenast obehörigt, utan såsom jag vågar förmoda, i en fullt ut lika hög gra öfverflödigt. Vore det i början af ett riksmöte, s kunde under vissa omständigheter ett kollationeran de af de serskilda meningarne möjligen synas var af nöden. Men nu har Riksdagen framskridit inp 46:de månaden, och något hvar af representantern bör således hafva kunnat under tidens lopp på ege: hand bilda sig och stadga en öfvertygelse i dett hänseende. Så vidt jag förstår, är det hufvudsakligen tre elle fyra omständigheter, som gifva åt innevarande Riks dag sin serskiljande karakter. Såsom den först ibland dessa räknar jag departemental-styrelsens in förande. Jag spillde icke ett ord på hela denna sak om än mången annan deri slösade med sina. Ja var ett stumt vittne till dess antagande, och jag tyd de detta antagande i den akt och mening, att de innefattade den största utvidgning af konungamak ten, som Svenska folket sedan 41809 beviljat, oc det beviljade den frivilligt. Hvar och en vet uta tvifvel och har stadgat sin öfvertygelse derom, hu ruvida denna utvidgning blifvit af Kronans ministra begagnad eller icke begagnad i konungamaktens in tresse; jag säger: i konungamaktens och med det samma i landets; ty detsSvenska folket har aldri haft något emot en kraftfull styrelse, när den tillik varit klok och rättrådig. Den andra utmärkande omständigheten för denn Riksdag synes mig vara den, att skattkammaren be funnit sig i en så fördelaktig ställning, att man p långliga tider icke här i landet haft ett deremo svarande exempel. Hvar och en vet utan tvifvt och har stadgat sin öfvertygelse derom, huruvi da Kronans ministrar användt eller icke använd alla konstitutionella utvägar, för att åstadkomma at dessa rika tillgångar måtte tillkomma de allrames fosterländska och allramest storartade bland de mån ga serskilda goda och nyttiga ändamål, som blifvi ifrågasatta och bisprungna. En tredje omständighet är, att vid ingen föregåen de Riksdag, i den mån som vid denna, två Stån i de vigtigaste frågor, serskildt anslagsfrågor, stan nat mot två, samt att de två Stånden och det För stärkta StatsUtskottets majoriteter varit så föga mi nisterielt sammansatta, att det berott af dessa, me sitt nog oegentliga namn af opposition, då de i sjelf va verket äro styrande, att vägra hela budgeten. D hafva haft den hofsamheten att icke taga detta be dröfliga steg, de hafva beviljat mycket åt många än damål, de hafva visat mera betänksamhet, än ma plägar vänta af segrande oppositionsmän. Hvar oc en vet utan tvifvel och har stadgat sin öfvertygels derom, huruvida Kronans ministrar i den mån, sor varit förenlig med deras embetens värdighet och de ras karakterers upphöjdhet, vändt eller icke vånd denna hofsamhet sig till godo. Och man vet tillika att det är icke de röstande, utan Kronans ministrai som i konstitutionella länder förtjensten eller klan dret tillkommer för det sätt, hvarpå de nödiga oc lämpliga anslagen blifvit voterade. En fjerde omständighet är den, att vid ingen ar nan Riksdag så många vitala frågor på en gång fc revarit. Hvar och en vet utan tvifvel och har stad gat sin öfvertygelse derom, huruvida Kronans mini strar, med allt hos dem befintligt nit, skicklighet oc drift, hafva begagnat eller icke begagnat sina öfvei lägsna insigter, sin rika erfarenhet och sina parla mentariska rättigheter, för att bringa dessa frågo till de visaste och för: landet fördelaktigaste resu tater. Det är på dessa grunder, jag ansett ett utlåtand i förtroendefrågan icke serskildt erforderligt, om ocks det hade varit StatsUtskottet tillständigt. Hvad angår det slut, hvari Utskottet stannat, s har någon ändring i saker, uti remisshandlingarn icke synts af pluraliteten vara önskad, och Utskott således, efter mitt förmenande, rätteligen förfarit. — —ii— — — I sammanhang med Doktor Thomande nyssnämnda yttrande, bör nämnas, att Red. äl ven haft det angenäma tillfället att få läsa Prc sten Berlins anförande i samma ämne. Det ir tressantaste deri är inledningen och slutet. De förra handlar icke egentligen om kabinettskas