Aftonbladet – 8 maj 1841, sida 2

— mo—— Båten hade snart lagt ut på öppna sjön, under en gynnande vind; och doktorn kände någon oro, när han såg sig anförtrodd åt en så bräcklig farkost. Utan tvifvel var också Bernard i detta ögonblick ett rof för anklagande minnen ; ty han sökte på allt sätt undvika Langlois blick. Denne sednare bortlade nu med ens årorna och sade, vändande sig till doktorn. — e, NU Passar det sig; nu kunnu vi ostördt språkas vid. — Nå, hvilken lycka! återtog Bernard, med en ton, som skulle han velat skämta med Langlois; behagar då slutligen din höga nåd gifva mig audiens? — Den skall blifva helt kort, inföll badaren, med dof stämma. Doktor Bernard; bered er nu på att dö! s — Dö! ropade Bernard med ångest; hvad har du då att beklaga dig öfver? — — Eder oförsigsighet, doktor, svarade Langlois, hånfullt. När man vill låta menniskor passera för brottslingar, bör man bättre taga sina mått och steg, herre; man anlägger bättre sina planer, Den qväl-l