Aftonbladet – 4 maj 1841, sida 2

fentliga lifvets gång och deruti verkande krafter, kan det nemligen ej bafva undgått, att omkring thronen och i embetsmanna-hierarkien finnes ett stort kotteri, som på intet vilkor kan vänja sig vid att se ett verkligt lagbundet samhällsskick infördt i landet, d. v. s. lagen gällande lika för den högste som lägste; hvilka äro uppfödde och inbyrde i den tankan, att sakerna skola gå efter en allenastyrande vilja och efter den inverkan, som en gynnad omgifning kan utöfva på densamma, men ingen makt få ligga i landets, d. v. s. majoritetens önskningar; med ett ord, att visserligen något må göras för folket, sedan de gynnade nemligen först uttagit sin förstfödslorätt, men ingenting genom folket; som derföre alltid se i Rikets Ständers, fastän ej ofta påkommande, sammanträden ett besvärligt hinder, och åtminstone i de Riksdagsmän som ej äro broderade eller devuerade, en hop svijnefötter, för att bruka den gamle Pehr Brahes uttryck; som af denna anledning också aldrig kunna komma ifrån den föreställningen, att offentlighet och tryckfrihet äfven i deras mest moderata bruk, äro ett ondt i samhället, någonting som gör all regering omöjlig,: såvida de icke stå uteslutande i maktens tjenst, och derföre aldrig upphöra att nära sig med den hemliga förhoppningen att en dag kunna se pressen ånyo tillintetgöras; och som slutligen skulle vara färdiga att, likt Wallensteins frivillige eller vissa andra spadassiner, dem historien omtalar, när som helst gripa till pliten på ena och kyrkans hbannlysning å andra sidan emot logikens, diskussionens och offentlighetens makt, om de icke ändå emellanåt afhölles derifrån, dels af måhända en större sans och aktning för legaliteten, hos de Högsta personerna, som de omsvärma, dels ock af vissa fenomener, som antyda, att en sådan kraftfulihet kunde följas af en obehagligare reaktion efteråt å andra sidan, sedan illusionerna börjat försvinna. Men så blinde äro likväl desse, hvilka vi egentligen förstå med den ofvan nyttjade benämningen svurne, att i fall frågan om Kabinettskassan nu ginge igenom, skulle de åtminstone icke underlåta att med förbiseende helt och hållet af det moraliska nederlag, som numera skulle ligga äfven i en slutlig seger i ett Förstärkt Utskott, om den kunde tänkas, endast afse det materiella resultatet och söka belägra regentens öra med den föreställningen, att då framgång vunnits i en sak, i hvilken motståndet varit så stort, ej blott af oppositionen hos Stånden och i tidningarna, utan ock af grundlag och begreppet om rätt, så funnes icke mera någonting som regeringen icke kan genomdrifva hos Ständerna, om den blott lägger sig vinn derom. Hela det värn för folkets fickor, som nu ligger uti Ständernas rättighet att ensamme bevilja anslag till Statsverkets behof, vore då äfven med ett enda slag tillintetgjordt, ty man hade prejudikatet gifvet. En regering med svaga eller samvetslösa rådgifvare kunde då bushålla huru den behagade; det behöfdes blott dölja förhållandet under en eller par riksdagar, i början hjelpa sig fram med under händer hafvande medel, i Statsverket; betäcka bristerna med lån hos utländska bankirer och öka dem med räntors hopande på räntor genom okloka och betungande omsättningar; och slutligen, när krediten icke räckte längre, göra betalningen af den grundlagsvidriga skulden till en ovilkorlig pligt från Ständernas sida emot Konungens person, samt representantens mer eller mindre beredvillighet härutinnan till en mätare af den ynnest denne skulle åtnjuta eller det hat, den ovilja eller kanske förföljelse, för hvilken han skulle blifva föremål. Vi hoppas att läsaren nu förstår vår mening, hvarföre vi anse af så stor vigt den slutliga utgången i en sak, der ännu ingen vågat neka, att grundlagen blifvit på ett uppenbart och oförsvarligt sätt öfverträdd i samma stund, som man pantsatt en af de allmänna inkomsttitlarna till utländningen. Denna utgång bestämmer till en hufvudsaklig del svaret på den frågan, antingen representationen eller kamarillan här i landet för framtiden skola råda öfver anslag och hushållning med statsutgifterne, men hvad ännu mera är, huruvida det uti landets omdöme gifves en moralisk norm för besvurna grundlagars helgd eller icke. För dem som ständigt hafva det söta ordet försonlighet på läpparna, när de skattdragande skola öfvertalas att släppa till allmänna medel, men genast tala om orena afsigter, om anarki och revolution, vid yrkand2 på den minsta eftergift åt konstitutionens anda eller folkets önskningar, är detta visserligen hårdt att erkänna, men efter all vår öfvertygelse nödvändigt, om vårajoffentliga förhållanden skola förtjena någon annan benämning, än den biskop Tegner i sin naivitet I I SA SP VAESEER, I FEREG ög